Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odödlighetslandet, som han kände i madame d’Aulnoys bearbetning.
Ämnet hade sysselsatt honom länge, men först 1821 tog
han på allvar upp det, och på sommaren 1824 hade han
fullbordat första delen; den andra följde 1827.
Av stor betydelse för hans utveckling under dessa år,
omedelbart efter hemkomsten, var hans förhållande till
Geijer. Med all sin reflexionssjuka var Atterbom ett stort
barn med ett barns naiva, i det hela ganska älskvärda
fåfänga, vek och kvinnlig, och det var naturligt, att han
skulle känna sig dragen till den manlige Geijer, som till
stor del var så stark och så sund, därför att han var
oförmögen av någon, dock alltid mer eller mindre sjuklig
själsanalys och var nöjd med sin värld och med sig
själv — det sista icke minst. Atterbom beundrade Geijer
och hyste för honom något av en kvinnas hängivenhet.
Geijer tog emot denna vänskap och gav även tillbaka så
mycket som han med sin natur kunde giva åt andra.
Men för Atterbom betydde detta mycket, ty Geijer skänkte
honom dock något av sin egen själshälsa. I ett brev till
Geijer hade Atterbom givit fritt lopp åt sin mjältsjuka,
och härpå svarade Geijer (i mars 1820) i ett annat brev,
som hör till det bästa han skrivit: “Hittills har det
förefallit mig, som om din teoretiskt-kristliga filosofi ännu
motverkades av en viss förstockad hedendom, den där väl
torde vara din egentliga onda demon, ett stycke upproriskt
jag = jag, som just gör denna ödsliga ensamhet, vilken är
den första och sista i all din klagan. Ack, min bästa vän
och broder, vilken människa är väl ensam? Blott den,
vars vilja och karaktär isolera. Men denna utan tvivel
största av alla olyckor är tillika just den första hädelsen,
ett avfall från den kärlek, som är livets egen princip...
In summa: se här min trosbekännelse! Sorg är synd, ty
tillvarelsens innersta är salighet. Gärna medger jag dock,
att det finnes renande smärtor, och kanske har jag allt
för litet känt dem. Ty så outsägligt härlig har den
varelse, som är, alltid förefallit mig, att jag velat tillbedja
och dyrka den även i sin mest fallna avbild, och hava
därför jord, himmel, natur och människa ständigt
förekommit mig så sköna, att en dödlig tunga måste stappla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
