Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Avhandlingen om en ny diktkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Esmeralda), en till synes könlös företeelse utan religion och
moral, på en gång himmelsk och jordisk, en representant,
som Almquist själv uttrycker det, “för den mystiska idén
om animal coeleste eller människan, icke naturisk eller
djurisk i en vanlig låg mening, utan såsom ovan
bildningens stadie född till natur och enhet med sig själv i
himmelsk mening“, en varelse, omedveten om all skuld.
I denna roman förenas romantisk äventyrlighet med
naturmystik och en viss realism.
Jämsides med Drottningens juvelsmycke utgavs dramat
Ramido Marinesco, där Almquist upptagit det ånyo genom
Byrons behandling populära Don Juan-motivet, men skildrat
Don Juan såsom en ångrande, en botgörande munk, vars
son, styckets titelperson, i alla de kärleksförbindelser, han
anknyter, mötes av tragiken att älska — en syster. Med
en nog krass symbolik låter Almquist till sist Don Ramido
dö, då han kysst en tavla, vilken fadern målat med
ormgift. Det bisarra, effektfulla, med starka kontraster
verkande stycket företer beröring med Hugos tragedier.
Så ock Signora Luna, ett mera betydande verk, som
Atterbom kännetecknat såsom “den Almquistska poesiens
fagraste dotter“; händelseutvecklingen är utomordentligt
dramatisk, tillika är stycket rikt på lyrisk stämning, men
teckningen av själva huvudkaraktären saknar den klarhet
man kräver i ett drama. Under det att Amorina visade
en människas divinisering, hennes vandring mot höjden, har
Almquist däremot i Signora Luna velat skildra “en
helgonakaraktärs humanisering“, den ädla välgörarinnan, som från
sin helgonhöjd nedstiger bland människorna, därvid mister
sin trollkraft och går ett tragiskt öde till mötes — en
skepnad, som han förklarat återspegla hans eget hjärtas känsloliv.
— “Kan herr Hugo lösa gåtan och säga mig, om det är
bra, om det är ädelt nog på jorden, att vara människa
och icke mer?“ spörjer Richard Furumo i förordet.
I Baron Julius K. kommer han tillbaka till
äktenskapsfrågan och förnekar, att en tredje varelses välsignelse
kan helga en förening, där icke hjärtats sympati existerar.
Denna berättelse med dess skildringar från olika svenska
bygder bäres av en frisk behagfull, ofta äktsvensk ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
