Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg och åttiotalet - Mystikens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
stötande osannolikheten i detta s. k. naturalistiska dramas
verklighetsskildring.
Mot slutet av 1880-talet, närmare bestämt 1888, kom
Strindberg att närma sig Nietzsche och dennes åskådning;
den forne urdemokraten, socialisten, “tjänstekvinnans son“
hade allt mera utvecklat sig till en utpräglad intelligens-
aristokrat i starkt individualistisk och antidemokratisk rikt-
ning, som bekämpade “de små parias“ och hyllade den
“starkes“, den klokes rätt. Denna tendens behärskar både
hans novellistik och hans dramatik, att särskilt nämna ro-
manen I hafsbandet, som skildrar en till svenska skär-
gården förflyttad Nietzschean, vilken går under i strävan
mot den absoluta individualismen.
Strindberg, som omkring 1890 var livligt sysselsatt med Mystikens
dramatisk verksamhet i mindre format, drogs vid denna
tid över till kemiska studier, och dessa ingingo en — även
under renässansen ej ovanlig — förening med hans drag-
ning åt mystik. Han började nu syssla med guldmakeri
och ansåg sig såsom en av fackmännen förföljd kättare.
I följd härav inträdde 1893 — 96 en paus i hans skön-
litterära skriftställen, och hans namn var knappast synligt
i svensk bokhandel. Med sitt ständiga behov av föränd-
ring och med sin mottaglighet för alla nya rörelser i tiden
stod han nu liksom på spänn inför de mystiska, ockulta
strömningarna, var nära att bliva katolsk svärmare och
överskred tidtals sinnessjukdomens gräns.
I de böcker, med vilka han 1897 åter bröt tystnaden:
Inferno och Legender samt det mera betydande dramat
Till Damaskus, har han biktat de övemervösa stämningar,
de själslidanden, de helveten av kval, som under de gångna
åren fyllt honom, och man fann ofta i hans arbeten ut-
slag av den enklaste vidskepelse vid sidan av gripande
själsmålningar. Förnekaren hade blivit botgörare.
Så följde i århundradets sista år dramer, avsedda för
scenen — dels samtidsstycken, sådana som de båda under
den gemensamma rubriken Vid högre rätt sammanförda,
vilka äga en enastående dramatisk styrka och kraft i
själsanalysen, dels en rad nya historiedramer, inledda med
Folkungasagan, Gustaf Vasa och Erik XIV, i vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
