Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 13 November 1904 - »En färd öfver Himalaja» af D:r Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
till fots gå
öfver det
otäcka och
lifsfarliga
passet. En
betydande
styrka af
kulis hade
med spett
och spadar
gått i
förväg för att
bearbeta
vägen;
efter dem
följde de
män, som
buro vårt
bagage
och sist
kommo vi
själfva
med ett
10-tal följeslagare. Vi
försågos
med
stafvar och kring våra stöflar snoddes ett slags snöskor,
som skulle hindra oss att halka. 1 dessa höga
regioner, där nu en gnistrande köld lådde, var den djupa
snön belagd med skare och bar för det mesta, men
ibland trampade vi igenom den hårda skifvan och
sjönko i mjölfin, mjuk snö; ett par kulis äro genast
framme och hala upp oss Tåget skrider lyst och
långsamt framåt öfver bländande snöfält. Abdullah,
kuliledaren, som talar flytande turkiska, är alltid vid
min sida. Själfva vattendelaren mellan Dras och
Kaschmir är omärklig, och ännu en god stund sedan
vi passerat den förändrar dalföret icke utseende. Men
med ens inträffar, sedan vi vandrat i 2V2 timmar, en
storartad och imponerande scenförändring: dalen
krymper ihop till en smal, tvärbrant hålväg, belamrad med
nedrasade block. På vänstra sidan resa sig lodräta
eller tvärbranta klippor af svindlande höjd, till höger
visa bärgen till största delen mjukt afrundade former,
men äro lika branta. Det gifves en vinter- och en
sommarväg öfver Sodji-la; den förra leder ned
genom den branta fåran, som vid denna årstid till 150
meters djup är fylld med snö från nedrasade laviner.
I blåsigt väder eller efter ymniga snöfall aktar man
sig för att gå ned genom hålvägen, ty då inträffa
nästan säkert snöskred från den höga bärgmassans
krön på vänster hand. Tallösa kulis och postbud hafva
på detta sätt spårlöst försvunnit i passet; snömassorna
nedstörta med sådan våldsamhet och från en så
kolossal höjd, att de i fallet förvandlas till en ishård
massa, i hvilken man naturligtvis är räddningslöst
fönorad. Då det gäller att gå öfver Sodji-la på
vintern, väntar man därför antingen i Mattjui eller Baltal,
de båda stationerna i passets omedelbara närhet, på
godt väder. Har himlen under en eller två dagar
varit klar kan man utan särdeles stor risk gå öfver de
nedrasade lavinerna — om man nota bene väljer de tidiga
morgontimmarna därtill, då ännu allting är hårdt fruset.
Då middagssolen börjat verka är passet farligt.
På återvägen från Indien till Ladak gick jag fyra
dagsmarscher till fots öfver Himalaja och måste då
med 63 kulis, taga mig upp genom den snöfyllda
klyftan. Med tillhjälp af rep och linor skötos och
halades då jag och Schagdur upp genom snön. Vi
voro halfvägs då snöstorm utbröt, som svepte hela
moln af yrsnö genom denna förrädiska graf. Man
blir rof för den största spänning och ser på
infödingarnes ansiktsuttryck och rörelser, hvar passagerna
anses särskildt allvarsamma. "Här måste vi skynda
EN FÄRD ÖFVER HIMALAJA: Sonamarg, med vägen ned till Kaschmir. A<*a«. tungt aujempam.
oss Sahib", ropa de, då de komma till en punkt känd
för ymniga lavinras. Vi anstränga oss till det yttersta
tills vi nå en vidgning, där vi slå oss ned och rasta
i snön; platsen anses säker. På detta sätt eröfrar
man passet bit för bit, stormande förbi de kritiska
lavinrännorna.
Detta var i mars 1902; i början af januari voro
sröförhållandena vida gynnsammare. Jag kunde då
använda sommarvägen på dalens högra sida. Nu var
stigen väl öfversnöad, snön hade smällt på ytan och
åter frusit, en ny stig hade huggits upp. Den lämnar
dalbottnen till vänster, djupet tilltager, snart befinna
vi oss på ett Eiffeltorns höjd öfver densamma, man
hissnar, ett felsteg är en säker död. Jag har ett rep
slaget kring lifvet, ett par kulis gå framför, ett par
bakom, färdiga att hugga i om jag halkar, där den
smala isgatan sluttar ut åt afgrunden. Långa sträckor
krypa vi på alla fyra; snart upphinna vi dock
vägbanorna, som hugga skåror i snöisen vid farliga passager.
Ändtligen nå vi randen af denna oerhördt branta
berg-utlöpare. I djupet
rakt under oss,
liksom på bottnen af
en ättestupa, synes
Baltals stationshus;
dess tak är icke större
än ett frimärke, men
så uppgår också
höjdskillnaden till 700
meter. Passhöjden
är biol t 3,500 m.,
eller 2,000 m. lägre än
många af de pass vi
korsat i Tibet.
Här stå vi nu och
andas ut några
minuter på gränsea
mellan den
tibetanska och kaschmiriska
naturen. Bakom oss,
i öster, kala,
snöklädda platåer, i
väster ett landskap
inbäddat i yppiga
barrskogar. Det
gäller nu att
komma helskinnad ned
utför denna svind-
KHchå: Btvtrt Silfverrparrt.
EN FÄRD ÖFVER HIMALAJA:
Vägen till Gulmarg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
