Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 13 November 1904 - »En färd öfver Himalaja» af D:r Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
EN FÄRD ÖFVER HIMALAJA: Tongor. nw*, am. a.-r. a^gt safr***™ stum—att
på afstånd tyckas belagda med förnäma persiska mattor
i en enda färg; till höger är skogen däremot tunn,
blott glesa gröna prickar skrika här i den gråa
färgtonen. I dalbottnen frodas löfträd, buskar och gräs,
ehuru vegetationen nu sofver sin djupaste vintersömn.
Strax efter middag åtföljdes blåsten af fullkomlig
vindstilla och man såg då en blåaktig rök från eldarna
i alla hus och gårdar breda sitt genomskinliga flor
öfver dalbottnen. En behaglig känsla af lugn och
hvila sänker sig öfver oss; blott Sind, som växer i
storlek efter att hafva mottagit en mängd sidoflöden,
fyller dalen med sitt brus och dånar allt mera doft
och kompakt. De närmaste bergarmarna aftaga
synbart i relativ höjd, men öfver den mörka skogsranden
skina alltjämt snöhöljda taggiga toppar, hvitare än döden,
mera bländande än någonsin mot sin dunkla förgrund.
Och deras kamkonturer stå lika skarpt tecknade mot
himlen, denna himmel som är lika ren och blå som
de dyrbaraste turkoser från Badakschan. Icke ett
återsken från kvalmet från Indiens djungler når upp
till dessa höga friska fjäll, där alla färger äro rena,
fläckfria och intensiva och bland hvilka man rider
fram utan att tala ett ord, andandes tyst och
långsamt och med ett leende öfver sina drag.
Som timmarna skrida och miltalen ökas blir lifvet
som rör sig vid Sindflodens stränder allt brokigare;
kärror, bärstolar, zetuoxar, får, getter och människor;
man ägnar oss ingen vidare uppmärksamhet, vi rida
genom fredliga byar — hur olika mot i norra Kina,
där jag vanligen eskorterades af en stojande hop.
Oändligt pittoreska och trefna äro dessa kaschmiriska
byar, där de ofta trona på sina höga backar och med
en hänförande utsikt öfver Sind-dalen. Om skogen
nyss påminde oss lifligt om hemlandets barrskogar,
så bekräftas detta intryck af stugorna, byggda af
bjälkar och stockar och med sluttande tak från åsen; man
tror sig förflyttad till Norrland; från multnande barr,
kottar och löf sprider sig en doft alldeles som
därhemma efter snösmältningen om våren. Ja vi hafva
ridit på en dag från "vinterns boning", Himalaja, med
20 graders köld, ner till Kaschmirs ljumma och
härliga vår.
Hela dagen hafva våra kulis traskat till fots,
troget följande stora landsvägen. Ändtligen böja de af
åt sidan från vägen och föra oss fram till Kängans
stationshus, där natten förbarmar sig öfver våra trötta
lemmar.
Blott en dagsresa skiljer oss nu från vårt mål,
Srinagar. Tid och utrymme förbjuda mig att söka
skildra denna pittoreska stad; det intryck den gjorde
på oss var så mycket mäktigare som vi kommo
direkte från det fridfulla och tysta snölandet.
Landsvägen förvandlas till en gata, som leder genom ett
ändlöst virrvarr af hus, mellan hvilka ett brokigt
vimmel af människor är i rörelse. Den märkligaste gatan
i staden är dock Jelums breda, lugna vattenväg, med
stränderna belamrade af penselfrestande hus och
palatser, bodar och magasiner. Det är ett rent
venetianskt perspektiv, där de likt svärdfiskar långa och
smala båtarna spela gondolernas roll.
Ännu hade vi 30 mil kvar till järnvägen genom
norra Indien. Efter ett par dagars hvila i ett
gästfritt engelskt hem börjades denna dråpliga färd utför
Himalajas sista sluttningar ned mot slättlandet.
Morgonen den 14 januari var blåsig och himlen
molnbe-täckt, då man anmälde att den första "tongan"
väntade oss vid porten. Det var en liten Jätt och
praktisk, mycket stadigt hopkommen kärra på två
medelstora hjul och med plats för fyra personer. Insvept
i päls och nedsjunken i mjuka dynor tog jag plats
vid kuskens venstra sida och hade fri utsikt öfver
vägen framåt, under det att Schagdur gjorde sig
hemmastadd på baksätet jämte vårt bagage; ett lågt
ryggstöd skiljer oss åt och på fyra stänger uppbäres ett
skyddstak med nedhängande gardiner, en anordning,
som är lika välkommen i regn och blåst, som i
solsken. Knappt äro vi ombonade förr än kusken, en
vacker kaschmiri med hvit turban, hvisslar gällt, hästarna
spritta till som stålfjädrar och föra oss i svindlande
fart ut åt den breda, jämna, förträffliga landsvägen.
— 109 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
