Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 15 Januari 1905 - Greifswald. Af Axel Lindquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
på gång härjats. Numera äro inkomsterna därifrån
rikliga. Det gamla klostret, som af ruinerna att döma,
synes ha varit en både vacker och betydande
byggnad ligger, en halftimmes väg från staden.
Efter att ännu en gång ha blifvit utsatt för en
svår plundring af den österrikiske generalen Gallas
blef staden i Westfaliska freden svensk. Därmed
förskonades den ingalunda från vidare krigsolyckor.
Tvärtom blef den upprepade gånger beskjuten och
delvis bränd. Så t. ex. måste den år 1678 efter ett
envist motstånd dagtinga för kurfurst Fredrik Wilhelm
af Brandenburg. Varmt och trofast synes staden
liksom Svensk-Pommern öfverhufvud ha slutit sig till
sina svenska konungar. En gammal pommersk
folksägen berättar i enkla, rörande ordalag, huru bönderna
i Konerow utanför Greifswald sände två unga
bondsöner med en pung guld till Karl XII, när de hörde,
att han befann sig i trångmål hos hundturken. Flera
bestämmelser angående universitetet, undertecknade af
samme konung i olika krigsläger i Polen, bära vittne
om krigarkungens intresse för den svensk-tyska
högskolan.
När olyckorna samlade sig öfver tolfte Karls
hufvud och fienderna från alla håll bröto in i Sveriges
tyska land, föll äfven Greifswald. Universitetskrönikan
förtäljer, att tsar Peter vid detta tillfälle under ett
besök i staden begärt att få åhöra en akademisk
disputation. Men i olikhet mot sin svenske motståndare
icke hemma i Ciceros ädla tungomål, lär han redan
efter tre kvarts timme ha fått nog af den i skönt
latinskt mål flödande lärdomen och aflägsnat sig. När
Karl ändtligen utan här och tyngd af nederlagen vändt
åter till sina förödda land, bragte Greifswalds
studenter honom en uppvaktning, så, som de en gång hyllat
Gustaf Adolf, när han började sitt segertåg.
Trots allt hölls undervisningen dock om ock med
svåra bekymmer ständigt uppe. Men man kan lätt
förstå, att det var anledning nog, att, som en
professor gjorde, till ämne för sin tillträdesföreläsning välja:
de studiis inter tempora calamitosa non
intermitten-dis (= om nödvändigheten att uppehålla studierna
trots de olycksdigra tiderna). Bland professorerna
möta oss under 17:de och 18:de århundradena många
namn på svenskfödda män: Nettelblad, Benzelstjerna,
en medlem af den ryktbara göteborgssläkten,
Hasselberg, Möller, o. s. v. En professor Wilke, lärjunge af
Linné, har grundlagt universitetets botaniska trädgård.
Särskildt lärostolen i matematik var mot slutet af
1700-talet en lång följd af år besatt af svenskar. I
vår egen lärdomshistoria ej obekanta namn buro
professorerna Murbeck (filosofi) och Nordmark
(matematik). Ryktbarast bland dem alla var dock »Thomas
Thorild.
Som bekant blef han för sin skrift "Ärligheten"
landsförvist på fyra år af hertig Karl 1792. Ett
resestipendium, som hans gynnare Reuterholm lyckades
utverka åt honom, förljufvade betydligt den nödtvungna
utomlandsresan. Etter en tids vistelse i Köpenhamn,
Hamburg och Lübeck kom han till Greifswald, där
sista delen af hans mannaålder skulle förflyta lika
stilla och lugnt, som den första varit stormig och
orofylld. Efter de två årens förlopp upphäfdes
landförvisningen, och det stod honom fritt att återvända
till Sverige. Han fick emellertid genom Reuterholms
förmedling anställning som bibliotekarie och professor
vid universitetet år 1795. Det synes, som om hans
ande genom de lugnare förhållanden, hvari han lefde,
och det regelbundna vetenskapliga arbete, hans kall
kräfde, vunnit i mognad, djup och klarhet. Vid sidan
om sina föreläsningar, som mest gällde ämnen ur
litteraturhistorien, svenska språket och svenska
historien, utvecklade han stor produktivitet som filosofisk
Efter fotografi.
BILDER FRÅN GREIFSWALD: Gatuparti med St. Nicolai
domkyrka i bakgrunden.
skriftställare. Han stod i förbindelse med Tysklands
mest betydande män på det andliga området och
synes bland sina kolleger ha åtnjutit allmän aktning,
som filosof ha väckt liflig beundran. Universitetets
häfdatecknare Kosegarten kallar honom en snillrik och
skarpsinnig tänkare. Om hans hufvudarbete
"Maximum seu Archimetria" säger Herder, att det förenar
snille och kraft, vetenskap och språkkunskap med
folk-och världskännedom, hjärtats godhet med mod. Med
män sådana som Reinhold, Jean Paul stod han i nära
förbindelse. Han visade ett lifligt deltagande för de
stora händelser, som vid denna tid skakade Europa.
I skrifter på vers och prosa vände han sig till kejsar
Alexander I, påfven Pius VII, Franska
vetenskapsakademien. Han lefde stilla och tillbakadraget, och
tillbragte sin mesta tid fördjupad i studier på sin
kammare. Hans sista år stördes af fransmännens invasion
i Haden. I okt. 1808 dog han ännu ej femtioårig.
Han ligger begrafven på Neuenkirchen kyrkogård strax
utanför Greifswald. På den hvita marmorsten, som
pryder det af ett järnstaket hägnade hvilorummet läses
den af honom själf författade grafskriften; O viva, viva
divinitas, meæ animæ anima, tibi fui, tibi sum.
Frånsedt det pommerska krigsspektaklet fick den
förut hårdt profvade staden under de tre sista
fjärdedelarna af 1700-talet lefva i fred. Sedan nådde de
napoleanske krigens stormar äfven svenska Pommern
och genom Wienerfreden 1815 öfvergick som bekant
Pommern till Preussen.
— 253 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
