Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 30 April 1905 - Menzel och Menzel-utställningen i Berlin. Af Sigfr. G—s - »Misstaget» af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSTAGET.
För HVAR 8 DAG af HENNING BERGER.
Då han böjde sig litet fram kunde han bortom
svarta frackar och hvita axlar, öfver vinglas och
blommor, långt ned vid bordets andra ända se hennes
hufvud.
Hennes ansikte var blekt, med smala, röda
läppar. Hon hade stora och svarta ögon och vackra,
bågtecknade ögonbryn. Men håret var dock det
vackraste. Det var svart och utan denna vanliga
glasglans; hårdt flätadt och lagdt som ormar rundt kring
hufvudet — panna och nacke lyste lika hvita mot
den mörka hårgördeln. En massa olikfärgade
frisyrnålar och kammar voro tätt stuckna i den svarta
rikedomen, där de lyste som fjärilar i tropisk natt.
Någon midt emot honom sade något. Han såg
ett kraschanprydt skjortbröst och en fet hand med
ett glas. På måfå tog han hastigt ett af de många
vinglasen framför sig och besvarade skålen.
Middagen led mot sitt slut och det var mycket
varmt i salen. Man hade suttit två timmar till bords.
Han kände nästan ingen af sällskapet — en ren slump
hade gjort att han kommit med. — Hvem är denna
unga flicka? tänkte han. Och han sökte förgäfves
ordna presentationsnamnen från den trängselpackade
salongen, där han uppehållit sig fem minuter innan
bordet tillkännagafs serveradt.
Plötsligt blef det alldeles tyst vid en spröd
knackning af en fruktknif mot ett tunnt glas. En gammal
hvithårig herre, behängd med ordnar, tackade
värdinnan. I nästa ögonblick skrapade femtio stolar mot
det bonade golfvet och gästerna spredos i en fil af
smårum.
En ung docent af hans bekanta kom fram till
hans hörn. Ansiktet lyste i purpur öfver den
emble-merade sammetskragen. I handen höll han ett litet
glas grön curacoa.
— Skål, sade han, god middag, mycket folk —
hvad kan egentligen vara meningen, jag förstår ej
sammansättningen? Hvarför ä’ du till exempel här?
— En händelse. Hvem är den unga damen med
svart —
— En händelse? Det gifves inga hä-händelser.
Hvarför ä’ häradshöfding Bloch här, hva’?
— Jag känner honom ej, Men hvem är den där
MENZEL: I ETT JÄRNVALSVERK.
vackra flickan med svarta håret — hon ser ju
fullständigt orientalisk ut?
— Hva’ säjer du — orientalisk — hvarför rö-öker
du inte?
Han begagnade tillfället att slingra sig undan
bort till rökbordet och där stod han en halftimma och
åhörde förströdt en politisk-vetenskaplig redogörelse
för kriget. Men i en spegel såg han den unga
flickan inne i ett litet gult kabinett. Hon satt midt på
en soffa, hvars ovala ryggstöd, klädt med mattgult
siden, präktigt framhöll hennes smala midja i svart
med gnistrande paljetter. Och han tänkte att han
skulle vilja gifva bra mycket för att ha rättighet få
famna denna midja och draga ut alla de
fjärilsglän-sande nålarne ur hufvudets svarta och tunga flätor.
— - Var hon en så rik flicka! Hennes fars
förmögenhet uppskattades ju i millioner — det var på det
hela taget bra att han aldrig hann bli presenterad.
Den fattige notarien vek af en backig gata med
omväxlande plank och stora, orappade nybyggen.
Lyktorna lyste röda i nattdimman.
— Tänk i alla fall. Hur vacker var hon ej. Och
så denna rikedom . . .
Och han försökte föreställa sig hur det skulle
vara om hon verkligen ändå kunde älska honom —
blifva så där vansinnigt kär. Det hände ju ibland.
Man läste därom i tidningarna, ej så sällan för rästen
Han hade till och med haft skolkamrater, som gjort
sagolika partier — visst icke enbart lycksökarnas
triumfer, utan innerliga förbindelser, där det fordrats
mycken vilja och hjärtats fullkomliga hängifvenhet
hos kvinnan för segerns vinnande. Tallström,
medicinaren, till exempel. Fick han ej bankdirektör
Schwartzsteins enda dotter? Fatttg som han var,
visserligen ej obegåfvad, men intet ljus ännu på sin bana
och intet utseende häller — nej, tvärtom, liten och
blond och obetydlig. Ja, och många andra.
— Men Paulowna — Paulowna, hvilket underbart
namn till denna underbara företeelse! — Paulowna
skulle aldrig få
tillhöra notarien
Löfqvist . . .
— Utan i stället
skulle hon
naturligtvis — precis
som i den där nya
pjäsen, han nyss
sett — kastas i
armarna på en
ruinerad och en förfärligt
härjad
grefvelöjt-nant.
Det var det
värsta, notarien kunde
tänka sig, och han
skar omedvetet
tänder.
Gatans backe
sluttade alltjämt
förbi kåkar, som
liknade vedbodar, och
öfver
rullstenstrottoarerna fladdrade
de enstaka
lyktornas gulsken,
kastande stolparnas
förstorade skuggor
likt tvärbjälkar för
A item: Bengt Silfversparre
— 497 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
