Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Stamfränder i Nordens Riken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 . NORGE.
var i dalgångarna, ikring fjordarna, i det stora upplandet
kring och ofvan n. v. Kristianiafjorden, som den älsta
bygden bröts, och kusten ända ned till mynningen af
götarnas älf var alltjämt deras bygd, hvilka gått »norra
vägen». Danernas och Svearnas riken hade redan
åtminstone lösligt sammanfört den äldre bygdens folk, innan
den norra vägens små samhällen blifvit förenade under en
öfverkonung.
De olika dalarna hade hvar sin konung, och som
öfverkonungar eller folkkonungar betraktades, ännu en tid
efteor det första sammanförandet af norra vägens fylken
under en skattherre, de danske och svenske; därom vittnar
den norska sagan själf. Men så småningom försvann
känslan af att det var större skam att skatta till en norsk
öfverkonung ur bygdens egen midt, än till den danske
eller svenske, hvilkas ätt var högre och makt aflägsnare.
Kristendomen var härvid en god hjälp för de
bygdekonungasöner, hvilka ville grunda ett tredje rike i de
nordiska stamfrändernas land, ty den uppstälde en ny
och vida större samhörighet i den gamlas ställe: Roms
kyrkosamfund i stället för offerplatserna i Svearnas, Gö-
ternas och Danernas land.
Det första försöket af en fylkeskonung i Nordvegr
att tillvälla sig öfverherrskap i landet saknade detta stöd
af en ny lära och öfverlefde knappast den segrande, hvars
söner och efterkommande blefvo kungar hvar ibland sina
medhållare. Men af de stormän, hvilka det förtröt att se
en öfverman i en jämlike, utvandrade icke så få ifrån
hembygden och slogo sig ned på öar i västerhafvet, dit
härfärder tidigare fört dem eller deras fäder. Viktigaste
följden häraf vardt den bildande invärkan på dessa våra
stamfränder, hvilken nu kom dem till del från Englands,
Skottlands och Irlands folk och sedan på Island alstrade
den sagoskrifning, som icke allenast bevarade den
bortdöende hedniska kultens minnen, utan ock förlänade folket
i Nordvegr med en bokskatt på dess eget mål, hvartill
intet samtida folk har maken att uppvisa. Väl är det
sant, att en kritisk forskning icke ser bevisad historia i
hvarje berättelse om kungar, storbönder och deras
följesvenner, hvilka efter ett par århundradens hörsägen
upptecknats af vittre män på Island eller i dess stamland,
men detta förringar icke de gamla sagornas literära värde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
