Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Litteraturen under brytningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den
historiska
sagan.
till verkliga konstverk av enastående rang, men utan att de sta i
något beroende av den europeiska litteraturen i övrigt.
Sverige kan icke hava haft en litteratur som Danmarks, ty därtill
var kyrkan hos oss ännu för svagt utvecklad ; ännu mindre kan vår
litteratur hava erinrat om Islands, ty därtill var kristendomen å den
andra sidan för stark. Redan utan att undersöka frågan närmare
kan man därför antaga, att Sverige — om här överhuvud funnits
en litteratur - i detta avseende intagit en mellanställning mellan
Danmark och Island.
Såsom jag nyss nämnde, liar den isländska litteraturen under denna tid sin
storhetsperiod, och det är till denna som den så konstnärliga isländska prosa-
sagan bör förläggas. Men denna uppstod icke med ens, och då dess utveck-
lingsprocess är av vikt även för Norden i övrigt, skola vi i största möjliga
korthet taga en överblick av de mest betydelsefulla faserna i denna.
Den isländska sagan kan indelas i två huvudgrupper, den historiska sagan
och för att begagna den hävdvunna beteckningen — fornaldarsagan. Vi
vända oss först till de historiska sagorna, <1. v. s. de norska konungasagorna
och de isländska släktsagorna.
I en mycket upplysande undersökning rörande den isländska släktsaga»
har A. U. Bååth framställt den meningen, att en dylik utförlig släktsaga så att
säga vuxit fram ur en följd av mindre s. k. fyettir eller småberättelser, närmast
av folksägnens mera anekdotiska karaktär, vilka sedan arbetats samman till
ett helt. Denna mening, som även omfattats’ av den skickligaste kännaren aV
Islands litteratur, Finnur Jönsson, är utan tvivel alldeles riktig samt gäller icke
blott ättsagan utan ock de norska konungasagorna. Även dessa föregingos a’
kortfattade, ursprungligen fristående småberättelser, som behandlade en enstaka
episod i konungens liv, och läser man t. ex. Harald Hårfagers eller Harald
Hårdrades saga hos Snorre eller i Flatöboken, har man ej svårt att urskilja
dessa jiættir ur den ram, i vilken de infogats. Så finnes där en saga, om hut
maten försvinner från Halfdan Svartes bord, huru hans lille son Harald hjälper
en trollkunnig lapp, som för denna sak slagits i fjättrar, huru han ryninier
och uppfostras hos det trollväsen, som tagit maten, samt huru han till sist till
belöning blir Norges konung. En annan dylik historia är berättelsen oi»
Haralds kärlek till Snæfrid — samma saga, som i Danmark sedermera knutits
till konung Valdemar och Gurre kapell. I Harald Hårdrådes saga möta oss
andra anekdoter om konungens krigsknep under hans väringatid. Men även
skildringarna av enskilda slag och härfärder hava med all sannolikhet existerat
såsom fristående berättelser.
De jiættir, som ingått i de isländska ättsagorna, hava naturligtvis uppstått
på Island, och de hava där berättats vid gillen, på alltinget o. s. v. Men de,
som ligga bakom de norska konungasagorna, härröra utan tvivel från Norge,
de äro norska traditioner och sägner, som islänningarna lärt sig i Norge, och
så till vida — därigenom att dylika |>ættir ligga till grund för konungasagorna
- hava även norrmännen del i dessa. Men dylika [lættir, d. v. s. små anek-
dotiska berättelser med ett historiskt innehåll, voro säkerligen ej egendomlig3
blott för Norge, utan förekommo i hela Norden. Vända vi oss till Saxo och
undersöka de delar av hans historia, som med säkerhet återgå till en rent
dansk tradition, finna vi, att denna danska tradition just bestått av dylik3
I Bl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
