Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutningsperiod - Unionstidens världsliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nåd, så att mången sjukling där blev sin vånda kvitt. Efter hans
död kom riket i stor nöd. Men så vågade Karl Knutsson gods och
liv, att »de svenske1 skulle förenas». För riddare och svenner var
han lika kär, på guld, silver och goda hästar sparade han ej, och
det var han, som kämpade för vår frihet. Men när biskop Thomas
kommit så långt sväller det förut mera krönikartade kvädet ut till
en hymn till det nationella oberoendet. Du är — ropar han till
Sverige — lik en fågel, som sluppit ur snaran, som var bunden om
dess ben. Vill du nu ånyo bli en fånge?
O, ädla svensk, du statt nu fast
Och bättre det, som fordom brast.
Du låt dig ej omvända.
Du våge din hals och så din hand
Att frälsa ditt eget fädernesland.
Gud må dig tröst väl sända.
En fågel han värjer sin egen bur.
Så göra ock alla villena djur.
Nu. märk, vad dig bör göra.
Gud haver givit dig sinn och skäl,
Var häldre fri än annans träl,
Allt medan du kan dig röra.
Det hela mynnar till sist ut i den hymn till friheten, som nu är
på väg att bliva vår nationalsång:
Erihet är det bästa ting,
Där sökas kan all världen omkring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du vara dig själver huld,
Du älske frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.
Själva uppslaget till denna inspirerade sång hade biskop Thomas,
såsom Erland Hjärne visat, fått från en latinsk dikt i en medeltida
skolbok, Esopus moralizatus av Gualterus Anglicus. Men det, som
där varit en tämligen torr fabel på några rader — det är vargen,
som där för hunden prisar friheten — blir hos Thomas en stor
politisk dikt, som, när allt kommer omkring, väl är det främsta
alstret av den svenska medeltidens diktkonst. Med balladen har
den intet gemensamt, varken i tankeinnehållet eller i formen. Den
senare har Thomas troligen lånat från latinska antifoner såsom Rosa
rörans; åtminstone äro strofbyggnad och rimflätning starkt påmin-
nande om dessa.
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
