Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudsakligen mellan den ortodoxa statskyrkan och de nu
framträdande sekterna. Det var dessa senare, som kommo att föra
tankefrihetens talan, och det var dessa sekters modiga och sega
kamp, som till sist åstadkom en svängning i den allmänna
opinionen.
Religionstvånget.
Den fria författning, som man 1719 trodde sig hava fått, inrymde
ingen plats åt religiös frihet. Tvärtom bekräftades alla förordningar
i motsatt riktning, som givits under Karl XI och Karl XII.
Visserligen tillät kyrkolagen främmande religionsbekännare — utom judar,
turkar, morianer och hedningar — rätt att här vistas. Men sin
andakt fingo de blott förrätta i sina egna hus inom lyckta dörrar
för sig allena, och det var dem förbjudet att hålla offentlig
gudstjänst. Några präster fingo de ej hava. Det enda undantaget gjordes
för främmande makters ministrar, som tillätos hava egna huskaplaner.
Men i dessa ministeriella gudstjänster fingo inga andra än ministerns
husfolk deltaga. En fransk hantverkare, som var katolik, hade således
ej rätt att i ministerns hus åhöra mässan eller av prästen mottaga
sakramenten. Främlingarna skulle vidare, så framt de ville vinna
svenskt medborgarskap för sina barn, låta uppfostra dem i den
lutherska läran, och vid blandade äktenskap borde prästen före
vigseln avfordra föräldrarna en förbindelse, att de blivande barnen
skulle bliva lutheraner. Avfall från den rena evangeliska läran
straffades med landsflykt, förlust av egendom och av arvsrätt.
Dessa förordningar gällde i början av frihetstiden och avskaffades
icke. Å den andra sidan kommo de i strid med tidens utilism, och
i praktiken började man därför smått rucka på förordningarna. Men
varje medgivande skedde först efter ett energiskt motstånd från
prästerskapets sida. Vid förhandlingarna om 1719 års
regeringsform var Svedberg nästan den ende inom prästeståndet, som yrkade
på en mildring i religionstvånget, i det att han hemställde, att
»hantverkare och slike, som sig här i riket med överhetens tillstånd
uppehålla, kunde efterlåtas hava sin gudstjänst i residentens hus». Men
denna humana framställning, som för övrigt endast ville lagfästa en
under suveräniteten tillåten praxis, mötte ett häftigt motstånd, och
ärkebiskopen fann en dylik frihet »äventyrlig» och skadlig för den
rena evangeliska läran. Förslaget avvisades också av ståndet. Men
samtidigt kom det fram i en annan form, som var mera i stil med
tidens lynne. Kommerskollegium framhöll nämligen i en skrivelse
nödvändigheten att söka upphjälpa manufakturerna. Detta kunde
icke ske utan att inkalla utländska arbetare, vilka icke ville komma,
så framt man ej garanterade dem »samvetsfrihet och deras religions
obehindrade övning». I borgarståndet voro sympatierna starka för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0150.html
