Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poeten som botanikern som talar. Om vårtiden — så börjar han —
»då den ljuva solen kommer närmare till vårt zenith, uppväcker
hon det liv uti alla kroppar, som om den kalla vintern legat kvavt.
Se, då bliva alla kreatur friskare och hurtigare, som om vintern
gått tunga och kulna, se, då begynna alla fåglar sjunga och kvittra,
som om vintern varit tysta, se, då komma alla insekter fram utur
sina gömslen, uti vilka de om vintern legat halvdöda, se, då spritta
alla örter upp och alla träd grönskas, som om vintern voro
förvissnade. Ja, själva människan får då liksom ett nytt liv. Ty sade
Plinius ej ovisligt: Sole nihil utilius... Ja, kärleken angriper själva
örterna, då ibland dem både mares (män) och fœminæ (kvinnor),
ja själva hermafroditerna hålla sina nuptias (bröllop), vilket jag nu
satt mig före omtala». De gamla botanikerna hade, då de talat
om örternas kön, enligt Linné blott famlat i tjockaste mörkret, och
den, som hade lust att se deras meningar, kunde slå upp Wallins
disputation. I verkligheten har växten liksom människan sina organa
generationis, såsom särskilt »den förträfflige Vaillant» utvecklat.
Sedan Linné därefter redogjort för dessa fortplantningsorgan,
övergår han till själva befruktningen och skildrar denna med en ständig
och fyndig parallellism med den mänskliga fortplantningsprocessen.
Ämnet är ju rent naturvetenskapligt, men likväl kommer poeten
även här fram. Själva bladen i blomman — skriver han —
»kontribuera ingenting till generationen, utan göra allenast tjänst av
brudesängar, som den store Skaparen så härligen inrättat, med så
ädla sparlakan utstofferat och med så många ljuva lukter parfymerat,
på det brudgummen med sin brud där må fira sina nuptias med
så mycket större solennitet». Och så slutar den lilla avhandlingen
med de för Linné betecknande orden, att han i största hast velat
kommunicera denna lilla del av botaniken »eller den så kallade
scientia divina, emedan hon handlar om det, Gud ibland alla sina
skapade ting så härligen gjort haver».
Denna rent geniala skrift, författad av en tjugotvå års yngling,
tilldrog sig helt naturligt en stor uppmärksamhet, då den spreds
i manuskript, och i april 1730 refererades den i Vetenskapssocieteten,
som därav »noggrant inhämtade auktorens mogna studier och
förfarenhet in botanicis och önskade att bemälte dissertation kunde
med trycket utkomma». Därav blev nu visserligen ingenting, men
Rudbeck, som säkerligen var den, som för societeten anmälde skriften,
kom tack vare denna att fästa sin uppmärksamhet vid den unge
studenten. Först skaffade han honom ett dubbelt stipendium, och
därpå gjorde han honom på sätt och vis till sin vikarie, i det att han
föreslog honom att övertaga de årliga demonstrationerna i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
