Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning till frihetstidens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tämligen värdelösa — och över huvud äro engelska böcker mycket
sällsynta i bokkataloger från århundradets förra del. Därmed vill
jag ej hava förnekat, att Dalin kunnat engelska, då han skrev Argus,
men han synes hava föredragit att begagna den franska
översättningen.[1] De yngre voro längre komna. Fru Nordenflycht tyckes
med hjälp av Serenius’ lexikon hava lärt sig språket, och i
förteckningen över hennes bibliotek möter man Lockes Essay concerning
human understanding, Works of Pope, Spectator, Paradise lost,
Priors Poems, och ännu några andra engelska böcker; hennes kollega
i Tankebyggarorden Eckleff hade också ganska många engelska
arbeten, och över huvud synes man under århundradets senare del
hava ägt en betydligt större kännedom om det engelska språket
än vid frihetstidens början.
Denna engelska litteratur, med vilken man nu på 1730-talet
började stifta bekantskap, kan icke sägas vara religionsfientlig.
Såsom jag redan påpekat, voro både Newton och Locke religiösa
personligheter, Addison var det också, Defoe var dissenter och
Swift högkyrklig. Visserligen funnos i England på deras tid radikala
s. k. fritänkare, såsom Toland, men dessa uppmärksammades föga
och voro i Sverige förmodligen alldeles okända. Det oaktat fingo
Locke och Addison, särskilt den förre, en mycket stor betydelse
för den religiösa evolutionen i Sverige under 1700-talet. Locke
vänder sig mot den kristna dogmatiken, sätter, liksom Addison,
religionens väsen i moralen, och båda äro förkämpar för den
religiösa toleransen. Bägge dessa punkter upptagas på frihetstidens
skönlitterära program, och ännu en tredje likhetspunkt finnes. Även
i Sverige blir litteraturen i viss mån agitatorisk, tendenslitteratur.
Bröllops- och begravningsdikternas tid är förbi. Litteraturen får
ett bestämt syfte, den anfaller samhällslyten, förfäktar nya idéer och
blir utilistisk från att hava varit ett sällskapsnöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
