Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställning till frågan om tro och vetande. Med avseende på en annan
punkt på upplysningens program, toleransen, är hans ställning klarare.
Större delen av en artikel i andra årgången har han ägnat
spörsmålet: vad är en rätt religionsfrihet? Han börjar halvt skämtsamt:
Jag åtager mig ej att bevisa, att vår religion är den bästa. Och
»vad behöva vi utrannsaka religionen? Vi ha ju religion nog till att
vara lastbara! Dock allvar — religionsuttydningen lämnar jag vårt
prästerskap.» Men det är en sak Argus håller på: »Jag tål intet
bål och stegel, galärer och fängelser uti samvetens övertygelse.
Kroppens brännande till själens salighet anser jag som ett påviskt
raseri. Den nit och gudsfruktan, som sådant påstår, är grym och
fåfäng.» Liksom vi inom statslivet äro frälste från envälde, böra vi
ock för våra samveten vara frälste från tvång. »Som kristne lämna
vi var och en församlingens medlem frihet att i sitt eget hjärta
göra vad anstalt han vill. Vill han tänka på sin eviga välfärd, är
det oss kärt. Vill han det inte, så beklaga vi honom och söka till
att rätta honom.» Efter detta slutar Argus med den nödvändiga
tvetydighet, bakom vilken han vid en anklagelse för irrlärighet
kunde rädda sig: »Men griper han vidare omkring sig, förleder
andra till villfarelser och gör sig till bödel över de enfaldiges svaga
tro, så binda vi honom händerna och, med välförtjänt straff, sätta
honom i stånd till att intet mer skada.»
På 1730-talet framlades således kravet på tolerans och
religionsfrihet från två olika håll, från pietister som Strokirch, Esbjörn
Reuterholm och Rosén samt från Dalin såsom representant för
upplysningens förtrupp. Dessa båda grupper samverkade ännu
icke, sågo naturligtvis frågan ur alldeles olika synpunkter, och Dalin
var en fiende till pietisterna liksom till de ortodoxa prästerna.
Detta kommer särskilt fram i ett Argusark, som indrogs av
censuren, men som bevarats i avskrift. Artikeln i fråga är till större
delen en översättning från Addison. Under namn av Sombrius hade
denne skildrat puritanen. Men vad som sägs om denne, tillämpar
Dalin på pietisterna. Dessa ville ju ej hava någon beröring med
»de oomvända prästerna», och denna andliga högfärd kan Argus ej
gilla: »Om en hop präster liksom syndiga människor i andra stånd
välta sig i laster och fåfänga, äro därför alla präster Eli söner? Om
så illa är, att en lärare ej är pånyttfödder, är därför hans lära en
villolära? Det kan ju — fortsätter han — »göra oss lika mycket,
antingen vi få en mild och rättvis konungs fullmakter, ord och
beskickningar genom kammarherren eller genom narren. De äro
ändå lika dyrbara och lika lydno värdige.» Och huru är en dylik
»Guds vän själv»? En sådan »menar nöje endast gjort för världens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
