Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om hästen. Ett tredje, efter vad det förefaller därmed svårligen
förenligt drag är hans utpräglade fredskärlek, som vi iakttagit både
i Argus och i Hattvisan.
Slutligen var Dalin en ivrig rojalist. Jag fäster mig därvid
naturligtvis alls icke vid de officiella dikterna, ty dessa hörde så att säga
till den litterära umgängestonen, utan vid de uttalanden, som gå
emot det allmänna åskådningssättet. I Ryssland är det livsfarligt
att ej vara en rättrogen bolschevik, och under frihetstiden var det
även i Sverige farligt att hålla på konungamakten. Naturligtvis
vågade Dalin ej klandra det sälla regeringssätt, vilket alla andra
folk avundades oss, men mellan raderna lyser det ständigt fram, att
han icke var någon vän av mångväldet, utan föredrog en visserligen
icke enväldig, men dock stark kungamakt. Vi hava sett det redan
i den politiska saga, som han införde i Argus, och samma
åskådningssätt möter oss i Sagan om hästen. I Swenska friheten anser
han sig väl skyldig att klandra Karl XI, därför att denne infört
enväldet: att friheten då blev tåld, var mer en dygd av kungen än
en följd av regeringssättet. Men Karl XII karakteriseras av Friheten
som »en myndig envåldskung, som mig dock unde skygd», och i
fortsättningen uppdrar gudinnan, såsom vi sett, grundlinjerna till en
konstitution, som mera erinrar om 1809 års än om frihetstidens.
Dalin sökte också att redan under Fredriks tid närma sig
konungen, ehuru dessa försök strandade på monarkens totala brist på alla
andliga intressen. Den väg, Dalin valde, har mycket klandrats både
av samtida och av eftervärlden; bland dem, han uppvaktade med sina
verser, befann sig ock konungens mätress, Hedvig Taube, och
möjligen hoppades Dalin att bliva guvernör för hennes och konungens
barn. Särskilt har man ondgjorts över, att han i en 1738 skriven
dikt till Hedvig Taube prisat hennes »dygd». Men kanske har man
här dömt Dalin alltför strängt. Ordet »dygd» hade på 1700-talet
ej samma valör som nu, och den bekanta kurtisanen Ninon de
l’Enclos hyllades då såsom den, vilken förenat »la volupté d’Épicure»
med »la vertu du Caton». På 1700-talet betydde »dygd» snarast
hjälpsamhet, medlidande, och Hedvig Taube tyckes verkligen hava
varit en god människa. Dalin, som var mera inne i det franska
åskådningssättet än svenskarna i allmänhet, betraktade nog ej dylika
förbindelser på samma rigoristiska sätt som den allmänna opinionen
här i landet, och den vackra och känsliga gravdikt, han sedan skrev
över den kvinna, som i livet varit »så tillbedd, smädad och förföljd»,
röjer en verklig tillgivenhet för den döda. Han stod familjen nära,
och denna tillhörde det Rålambska husets intimaste umgängeskrets.
Rålambs svåger var bror till grevinnan Taube, och Hedvig Taubes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
