Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syster, Catharina Charlotta, var »överste» för den »livskvadron», vid
vilken Dalin var fältsekreterare. I Dalins dikter till den kungliga
mätressen behöver man därför ej nödvändigt se några mot
skaldens bättre vetande tända rökoffer; de kunna vara fullt uppriktigt
menade.
Fasthåller man dessa politiska sympatier, visar det sig, att Dalin
icke, såsom hans fiender påstodo, var någon politisk vinglare.
Snarare var det han, som var konsekvent, och hattpartiet, som vinglade.
Såsom Argus’ utgivare delade Dalin den Gyllenborgska kretsens
svärmeri för Karl XII, men i motsats till Awazubröderna var han en
avgjord fredsvän. Partiet hade då, i syfte att störta Horn, ingått
ett slags allians med konungen, var för en utvidgad regeringsmakt
och sökte sitt stöd hos den nya mätressen. I denna punkt var
Dalin fullt ense med den Gyllenborgska gruppen, och Argus kan
även, så långt det den tiden var möjligt, betraktas såsom ett
politiskt organ för denna grupp. Men 1735, året efter Argus’ död,
svängde Gyllenborg om. Han bröt nu med konung Fredrik, kände
sig sedligt upprörd över dennes förbindelse med Hedvig Taube och
framträdde öppet såsom krigsivrare. Dalin stod däremot kvar på
sin gamla ståndpunkt, utan att därför vilja bryta med sina forna
meningsfränder. Då emellertid faran för krig 1739 blev brännande,
skrev han sin Hattvisa. Men som vi sett angriper denna partiet
endast från fredsvännens ståndpunkt; till mössorna gick Dalin icke
över, och då Tessin 1738 valts till lantmarskalk, hyllade han honom
i Tankar öfwer oweldigheten. Såsom Warburg här riktigt anmärker,
ägnas dikten ingalunda åt partimannen, utan vänder sig i stället i
indirekt form mot det rådande partiväsendet. En svensk, som är
partiman — säger Dalin — »gör vår frihet fal, intriger är hans verk
och skvaller är hans tal»:
Gud, låt ej Frihet bli en het regeringsklåda
Och en fördömder lust att laglöst vilja råda.
Då står ett rikes liv på brädden av sin grav.
Där var och en är kung, är var och en sin slav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
