- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden /
441

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kommit till Stockholm, där han som det tyckes genast upptogs i
fru Nordenflychts intima krets. Jag har förut haft tillfälle att tala
om honom. Han såg bra ut, var endast tjugosex år och fylld av
Rousseaus demokratiska patos, av hans sentimentalitet och hans
hänförelse för naturen. Man kan därför förstå, att fru Nordenflycht
med sitt temperament skulle förälska sig i honom, kanske ock att
han besvarade hennes kärlek. Av allt att döma var han en av de
många ryggradslösa, ytliga naturer, som fostrats av sentimentalitetens
tidsålder; hans fåfänga smickrades av att vara föremål för den
berömda skaldinnans böjelse, och kanske trodde han sig en tid vara
hennes Saint-Preux. Den svenska Héloïse var då emellertid en
redan åldrad kvinna. Hon var 43 år, och hennes ansikte hade
härjats av kopporna. Denna sena erotik var därför redan från början
dödsmärkt, och det är just detta, som gör den så gripande. Den
avsatte sig ock i några dikter, som höra till de märkligare inom
frihetstidens litteratur. Inom den svenska poesien hade kärleken
förut endast behandlats såsom ett galanten. Här få vi för första
gången höra den verkliga lidelsens stämma. I någon mån äro
uttryckssätten lånade från herdedikten, men själva tonfallen äro äkta.

Fröjas räfst.



Äldst bland dessa är troligen prosadikten Fröjas räfst, som avslutar
det andra bandet av Witterhetsarbeten. Händelsen tilldrager sig i
»Atland», där det äldst bodde ett enkelt folk; »deras begrepp var
icke vidsträckt, de uppfunno därför icke nya konster, som under sken
av vinst gjorde dem torftiga, i det de ökade deras behov. Deras
grannar kallade det enfaldighet, men dessa voro lyckliga, så länge
de behöllo deras eget lynne och sina hemseder» — såsom vi märka
en reflex av idéer, som hon fått från Rousseau och fysiokraten
Fischerström. Så började de, fortsätter hon, att efterapa andra
folkslag, och detta gjorde deras olycka. Deras dygder förvandlades i
fel, men — och här kommer fru Nordenflychts egen uppfattning av
kärleken klart och bestämt fram — »i intet hava inbyggarna på
Atland mera avvikit från sin oskuld än i Kärlekens dyrkan. De
förakta hans välgärningar och blygas för hans eld. En öm böjelse,
en naturlig känsla räknas där för last. Tvenne hjärtan, som älska
varandra, äro ett åtlöje för allmänheten, själva kärlekens förtjusning
anses som den största av alla dårskaper.»

Inför Fröja få sedan olika äkta par infinna sig, och fru Nordenflycht
söker här från sin synpunkt karakterisera samtidens äktenskap. Två
exempel kunna vara nog. De bägge, som först kommo, »hade blivit
förtjusta av en utvärtes fägring och sådana behagligheter, som tagit
sitt upphov av vana och förställning. Deras hjärtan hade icke känt
något för varandra, när deras ögon blivit intagna. De saknade den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0531.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free