Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likhet, den hemliga dragning, som vinner och sammanbinder hjärtan.
De vämjdes snart vid sinnliga nöjen. Deras förstånd hade icke styrka
att uppsöka det goda hos varandra, och deras dygd var så svag,
att de icke en gång behöllo den inbördes välvilja, som hade kunnat
lindra deras olycka.» Ett annat par trädde inför Fröja med sediga
steg och av tystnaden tillyckta läppar, »den kalla Anständigheten
gick framför dem, Ångern och Ledsnaden följde dem efter. Gudinnan
såg dem och hade medömkan med dem. I ären bägge värda ett
bättre öde, sade hon. I haven blivit offrade emot eder vilja åt
högmod och rikedom. Edra hjärtan äro för ömma att mättas därav.
I ären tvungna att älska, och det är kärleken, som aldrig kan tvingas.
Fria, haden I kanhända älskat varandra, bundna, kännen I allenast
tyngden av äktenskapets ok.»
På Atlands ö fanns emellertid ett par, som förstod den sanna
kärleken. Det var Adil och Hildur, och till dem begiver sig gudinnan,
som av Adil får höra deras kärlekssaga. Det gives, säger han, för
de dödliga blott en väg till lycksalighet, och det är »att nyttja
naturen med frihet och mått, att lyda hjärtats språk och att tro
våra sinnen, som endast kunna säga oss våra verkliga behov». Då
jag först lärde känna Hildur, var hon så skön som kärleken själv,
men — och här spelar ståndskillnaden mellan Héloïse och den
oadlige Saint-Preux in — »den olikhet i stånd, i ägodelar, i anseende,
som grymhet uppfunnit och vanan stadgat ibland människor, tycktes
vara oövervinneliga hinder till min sällhet». Han beslöt därför att
glömma henne, men »hon hade lärt känna mitt hjärta och hon
skattade det över höghet och guld. Det är Hildur allena, som äger
styrka att förakta den lycka, som hopen tillbeder.» De flyttade då
tillsammans i det enkla herdetjället, och de voro lyckliga. Så kom
prövningen. En gång hade Hildur begivit sig till templet och bett
om ett orakel: »om jag alltid skall vara lycklig och Adil alltid finna
mig älskvärd». Svaret hade blivit: »Du djärva dödliga, som vågar
forska i gudarnas beslut! Dina ögon skola tillslutas och icke öppnas,
förrän ditt öde undergått den största förändring.» En rysning — så
hade Hildur berättat — »skakade alla mina leder. Jag tyckte mig
känna dödens iskalla hand, som fattade mitt hjärta för att slita det
sönder vid själva altarets fot.» När hon sedan vaknat ur sin
bedövning, hade hon funnit, vad oraklet inneburit: hon hade förlorat sin
skönhet, men »hennes växt, hennes ögon, hennes hy och det tycke,
som Hildurs själ intryckt i dess anletsstreck, vittna ännu, att hon
är Hildur». Hon lider av denna förvandling och söker dölja den,
men den röjes mot hennes vilja, »hon fördubblar alla ögonblick sin
omsorg att behaga mig, men räddhågan är blandad i hennes kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
