Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty hans fädernearv steg blott till 16,000 daler kpt. I kansliet hade
han ej tjänstgjort sedan 1756, ehuru han fortfarande stod kvar såsom
extra ordinarie, och det var ganska tydligt, att det parti, han
tillhörde, hattarna, skulle störtas vid nästa riksdag. Utsikterna voro
således så mörka som möjligt. Men Creutz hade en enastående
tur. Den nye kanslipresidenten Ekeblad hade fäst sig vid honom,
och i maj 1762 frågade han helt oförmodat, om Creutz ville bli
svensk minister i Madrid. Det behöver ej sägas, att Creutz med
förtjusning antog förslaget, och på hösten fick den trettioettårige
extraordinarien sin utnämning. Han tog en mycket rundlig tid på
sig att tillträda platsen. I Sverige stannade han kvar närmare ett
år, själva resan krävde ungefär lika lång tid, och först på sommaren
1764 kom han till Madrid, som emellertid blott blev en station på
vägen till en annan och viktigare ministerpost. På resan till Spanien
hade han stannat ett halvår i Paris, där Ulrik Scheffer då var
ambassadör, och Creutz synes under samvaron med honom hava
fått veta, att Scheffer tänkte taga avsked. Kort efter sin ankomst
till Madrid skrev han därför till Ekeblad och anmälde sig såsom
eventuell efterträdare. Även denna gång hade han en underbar tur.
Ty ehuru hattarna störtats, ville man icke såra det franska hovet
genom att skicka dit en mössa, och så blev Creutz, ehuru blott
trettiofyra år, på hösten 1765 flyttad till den ojämförligt viktigaste
posten inom den svenska diplomatien. I Paris, dit han kom på
våren följande år, stannade han i sjutton år, och ehuru alls icke
någon statsmannabegåvning, skötte han denna plats troligen bättre,
än mången mera driven diplomat skulle hava gjort. Ty det, som
fordrades av Sveriges representant vid det franska hovet, var framför
allt personlig älskvärdhet, och denna egenskap ägde Creutz i rikt
mått. Han stötte ingen och blev vän med de flesta. De ledande
kretsarna både inom politiken och inom litteraturen voro ju delade
i starkt fientliga läger, men Creutz kunde umgås inom dem alla.
Han var omtyckt både av Choiseul och d’Aiguillon, han kunde
balansera mellan madame du Barry och Marie Antoinette, han
umgicks i nästan alla de litterära salongerna, hos mademoiselle
Lespinasse och hos hennes dödsfiende madame du Deffand, hos
madame Geoffrin, hos madame Necker. Hos madame de la Marck
råkade han »les dévots», men var framför allt tillsammans med
encyklopedisterna, med Marmontel, Diderot, d’Alembert, Helvétius
och Grimm, och över huvud var det få av den tidens litterära
storheter, som han icke kände. Icke minst intresserad var han för
musiken, som var hans stora passion, vida mer än litteraturen, och
både musiker och målare hörde till hans umgänge. Han sårade aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
