Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden / 525 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berch och Wallenberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade skjutit victoria med svenska kanoner i Helsingfors, varöver
han fick slaget och dog».

Bidevindsseglaren. Teckning av Wallenberg i Min son på galejan.

Den karolinska tiden går igen hos Wallenberg också i ett annat
fall: i hans religion. Så till vida hade han väl tagit intryck av de
moderna tidsrörelserna, att han var alldeles ointresserad för all
dogmatik och att han var mycket tolerant mot andra. Under sitt
besök i Paris kände han sig ganska imponerad av den katolska
gudstjänsten, som han fann »rätt högvördig och majestätlig, liksom
däremot den reformerta tyckes mig vara nog naken och kall. Vår
evangeliska åter synes hava valt en lycklig medelväg emellan
alltför mycket och alltför litet av ceremonier. Vore dock till
önskandes, att man hos oss sysselsatte sig mindre med en hop
abstrakta begrepp och mera med det verkliga och borgerliga.»
Hans tolerans gick längre än de flesta andras: »Varför ser man
icke synagogor i Sverige? Varför får icke katoliken bränna vaxljus
och förtjäna himmelriket med goda gärningar inom våra gränser?
Vad skulle det skada oss, att kväkaren satt och drömde på en
bänk, allenast han giver kejsaren, vad kejsaren tillhörer?» Men i
grunden är han den gamle karolinen. Han grubblar icke över de
religiösa problem, som så sysselsatte hans samtid, utan har en enkel
tro, som varit hans barndoms. Det var den, han förkunnade för
sina sjögastar på »Finland», och även den gammallutherska
kyrkotukten ansåg han tydligen såsom ytterst hälsosam. Sjömännen —
skriver han — kunna ju vara ganska bråkiga i land, »men på sjön
äro de spaka som lamm och — det, som synes otroligare — de
äro även gudfruktiga. Men förmodligen gör det mycket till saken,
att det finnes dagg på skeppet och inga kjortlar eller
krogskyltar. Att havet stormar då och då, torde ock bidraga därtill,
ty jag hörde vår kapten säga en gång: Qui nescit orare discat
navigare.» För de moderna fritänkarna, »les esprits forts», har
han ingen sympati, och Voltaire får då och då sina slängar. På
ett ställe kommer Wallenberg att tala om en fisk,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>