Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berch och Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»bidevindsseglaren», som städse simmar mot väder och vind, ett »märkvärdigt
kräk», som ej ser ut som andra fiskar, utan förefaller såsom ett av
vinden »utspänt slem». Med anledning härav tillägger han: »Naturen,
som stundom tyckes leka i sina verk, har förmodligen alstrat denne
för att ha någon varelse på vattnet, som kunde likna våra så kallade
starka andar på landet, vilka av en ursinnig klåda till att vara
nya och besynnerliga städse simma mot strömmen. Bibeln är för
gammal. Därför duger han inte. Själen begripa de intet. Alltså
är det kroppen, som tänker. Helvetet är en tusenårig fabel till
att skrämma en vidskeplig allmoge. Och varför skulle de gå i
kyrkan, så länge det är så allmänt? En gud vilja de väl ha, men
de kunna ej tåla den, som folkhopen dyrkar. Härliga filosofi!»
Wallenbergs gud är ingen pedant. Han blir inte vred, om Adams
söner ha några små äventyr med Susanna, Chloris och Lisbet,
heller inte, om de taga sig ett glas för mycket till bästa, ett mustigt
skämt tar han med ro och tål t. o. m. vid en bibelparodi, så vida
denna ej är illa menad. Men han förlorar därför icke något i höghet
och majestät. På sitt lättsinniga sätt hade Wallenberg skildrat den
storm, som hart när förpassat honom och hans kamrater till
evigheten. Men i nästa kapitel blir han allvarsam. De hade blivit
räddade liksom genom ett under, och »denna föreställningen
uppryckte min själ till det Höga Väsendet, som byggt himmelen till
sin tron och jorden till sin fotapall». Under denna stämning skrev
han en dikt, som hör till de märkligaste i frihetstidens poesi. Den
har redan de mäktiga orgeltonerna i de Wallinska bibelparafraserna.
Bakom ligger Davidspsalmens storslagna orientaliska fantasi, och
denna kommer nu för första gången fram i svensk diktning. Man
läse blott några utdrag:
Andakt helge min sång! Ty jag vill kväda den Högste
Och min dödliga läpp framstamma den Eviges under.
Gack, min frälsade själ, och låna dig vingar av Örnen!
Flyg bland stjärnornas här till himlens renare lufter,
Att du må finna den tron, där den evige dundraren härskar,
Makalös i majestät, kringglänsad av tusende solar,
Delande liv åt allt, tillbeden av tallösa världar,
Fruktad av helvetets troll och firad av himmelens söner.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Herre, du viste din arm, och håren restes av häpnad.
Dagen slukades upp av nattliga, frostiga mörker,
Djupet sprutade skum, din himmel slungade flammor,
Straffet bebådades oss ur stormarnas dödsbasuner,
Och vi sågo vår grav! — Men din förbarmande godhet
Lystrade till våra rop. Du näpste de trotsande böljor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
