Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anhöll att där få uppföra »moraliska komedier». Borgmästaren rådförde sig
med borgerskapet och svarade efter detta, att »borgerskapet utlåtit sig, att
det så mycket mindre åstundar se eller bevista dessa komedier, som de utom
dess hava nog med deras tillständiga och nödvändiga näring att skaffa, denna
medellösa tiden icke heller vill tillsäga att på olika mindre nödvändiga ting
några medel eller omkostnader använda, utan kunna desamma mycket väl
umbära, varande vi för vår del även av samma mening». Hur det till sist
gått, är ovisst, men 1735 finna vi truppen i Norrköping och 1737 i Göteborg,
där den då fick spela mot en avgift av 2 daler smt. samt en recett till
förmån för de fattiga. Som det förefaller drog truppen således omkring i
landsorten, efter vad det vill synas, med framgång, ty i sin teaterhistoria berättar
Devrient, att när Rättvisan och Barmhärtigheten i Världens skapelse
uppenbarade sig i gloria, så föllo de svenska bönderna andaktsfullt på knä. 1736
kom »tandbrytaren och tyske komedianten» Johann Friedrich Darmstädter
hit och begärde då «privilegium exclusivum» på de konster, som han
behärskade. Detta beviljades visserligen då icke, men när han 1739
uppenbarade sig i Norrköping, medförde han likväl ett intyg »om dess uppförande så
uti agerande som tandekurer». Senare, troligen först i slutet av 1750-talet,
började det Seuerlingska sällskapet resa kring i landsorten. Att döma av de
anekdoter, som bevarats om dess verksamhet, måtte denna hava varit ett non
plus ultra av uselhet. En av truppens affischer visar, att man spelat
vandringstruppernas stående repertoarstycke Adam och Eva. Affischen redogör
utförligt för innehållet, som slutar med det första människoparets utdrivande ur
paradiset: »Bägge, överhopade av förskräckelse, sjunga en efter ämnet lämpad
behaglig aria. Domen blir därpå avkunnad över människosläktet. Dem
tillkastas kläder av skinn, varmed de sig betäcka, och bliva därpå av en hotande
ängel utur paradiset drivna, under det en beveklig aria sjunges. Till slut av
dessa eftertänkliga föreställningar följer ett ogement lustigt efterspel». Till en
början spelade truppen naturligtvis på tyska, men så småningom lärde sig
medlemmarna svenska, rekryterades även med svenskar och övergingo
slutligen till landets språk. De uppförde nu stycken av Dalin, Modée och
Holberg, men uttalet lär hava lämnat åtskilligt övrigt att önska. Så skall
Seuerling såsom Sigurd Sven hava börjat Dalins Brynilda med de vackra orden:
Min Atle, är tet tu? Ach, edet fare lof,
Att jak doch har en fän uti Prinildes hof.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
