Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon är att vid altaret döda sig själv. Här hava vi således
konflikten mellan änkans trohet och moderns kärlek. Den egentliga
hjältinnan är dock icke Andromaque utan Menelaus’ dotter
Hermione, som också vistas hos Pyrrhus och som älskar honom. Först
skildras hennes svartsjuka mot Andromaque, sedan — då
Andromaque vägrat att bliva Pyrrhus’ maka — hennes förhoppning, att
Pyrrhus dock skall vända sitt hjärta till henne, och slutligen hennes
vilda förtvivlan. Hon vill hämnas. Oreste älskar henne, och hon
bjuder honom sin hand mot det, att han sticker ned Pyrrhus, just
då denne i templet skall vigas vid Andromaque. Dådet fullbordas,
Andromaque behöver därför ej sätta sin självmordsplan i verket,
men Hermione blir nu förtvivlad över sin gärning och dödar sig
själv vid Pyrrhus’ lik.
Detta är innehållet i det drama, som Dalin sökt kombinera med
Volsungasagan. Andromaque motsvaras av Edla, som emellertid
varken är änka eller moder och således alls icke har att utkämpa
samma strid som Racines hjältinna. I stället älskar hon Hjalmar,
som så till vida motsvarar den döde Hektor, att han hela tiden är
frånvarande och först uppenbarar sig vid dramats slut. För Edla
— liksom för Celsius’ Ingeborg — gäller det således blott att
bevara troheten mot den frånvarande älskaren. Pyrrhus motsvaras av
Sigurd Sven. Han älskar Edla, men utan genkärlek. Huvudpersonen
i dramat är Brynilda, som hos Dalin uppbär Hermiones roll. Hon
älskar Sigurd Sven, Racines Pyrrhus, och tillbakavisar Atles kärlek,
liksom Hermione tillbakavisat Orestes’. Då Sigurd befriat Edla ur
det fängelse, i vilket Brynilda av svartsjuka kastat henne, söker hon
förmå Atle att mörda honom. I olikhet mot sin förebild vägrar
dock Atle att mot sin vän begå ett dylikt nidingsdåd, och detta
utföres i stället av Brynildas fosterfader, Angantyr, som i templet
stöter dolken i Sigurd — att det sker just i ett tempel, är ett
omotiverat lån från Andromaque, omotiverat, därför att Sigurd och
Edla icke skulle vigas vid varandra. Efter detta dåd blir Brynilda,
liksom Hermione, förtvivlad och dödar sig själv vid Sigurds Svens lik.
Tack vare förebilden är Brynilda byggd såsom en fransk-klassisk
tragedi. Liksom en dylik iakttager den de heliga tre enheterna,
och detta slog an på den bildade publiken i Sverige. Ingeborg
tyckes man ej hava uppmärksammat. 1775 uppgiver Skjöldebrand,
att Brynilda »på vår skådeplats gjort otrolig lycka och väl hundrade
gånger blivit uppförd». Skjöldebrand var dock tämligen
gammalmodig i sin smak, och redan Gustaf Johan Ehrensvärd dömde
annorlunda i sina 1777 nedskrivna anteckningar om den svenska
teaterns uppkomst. Dalins dramatiska arbeten äro, enligt hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
