Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omdöme, en nybörjares, visserligen såsom sådana goda och försvarliga,
men »de ibland dess arbeten, som förtjäna minsta beröm. Det är
besynnerligt, att på en tid, då hela Europa kände de yppersta
teaterarbeten, så voro de antingen i Sverige så mycket okända
eller snillet så oböjligt att efterapa dem, så att alla svenska arbeten
hava all den första tidens ofullkomligheter. Holberg, som under
samma tid utgav sina arbeten i Danmark, felade mindre mot teaterns
regler. Vem skulle tro, att samme poet författat Brynilda, Den
afwundsiuke och Swenska friheten? Törhända att det är lättare att
skriva i ett stort och allvarsamt ämne än att med smak och
kvickhet tadla våra seder och dialoguera ett ännu oböjligt språk.» Ännu
mera överlägset och försmädligt yttrar sig Leopold. Stycket, säger
han, slog an på publiken. Dalin hade här behandlat kärleken, och
»denna kärlek, olycklig till och med i sin målning, var det således
i allt utom i det sätt, varpå tragedien mottogs av allmänheten».
Dess popularitet kan Leopold därför endast förklara genom vissa
där förekommande vackra verser, men även här besinnade man
icke »deras löjliga obehörighet för tragedien».
Det senare 1700-talet stötte sig således framför allt på språket,
mindre på karaktärsteckningen, och det var ganska naturligt, ty
Leopold stod här knappast mycket över Dalin. Gestalterna i alla
dessa efter fransk-klassiska mönster skrivna svenska dramer äro
rena schabloner, deras själsliv analyseras aldrig och kan vanligen
karakteriseras i ett par ord. Sigurd Sven är kär och ridderlig, Atle
likaså, ehuru av en något svagare läggning, Edla är trofast, Brynilda,
som är den rikast nyanserade, är kär, häftig och sentimental, men
övergången mellan dessa olika själsrörelser är tvär, och känslan tar
sig aldrig ett naturligt uttryck. Likväl kan man vara ense med den
gustavianska tidens smakdomare däri, att det mest stötande i Brynilda
är språkets brist på kultur. 1700-talets hela strävan gick just ut på
att skapa ett kulturspråk. Så långt hade man 1738 icke nått. Det
har visserligen sagts, att Dalin medvetet sökte bilda sig efter Racines
enkla och naturliga språk, som stod i så stark motsats till den
voltaireska tragediens pompösa retorik. Jag tillåter mig att betvivla
någon dylik strävan hos Dalin, som säkerligen icke hade öra för
skillnaden mellan Racines och Voltaires språk. Det är icke Racines
enkelhet, utan de svenska 1600-talspoeternas språkliga otymplighet,
som här går igen hos honom. Hans vers i Brynilda är än bombastisk,
än vulgär, smakar än av Dahlstierna, än av Balzar och Elsa. Ännu
Leopold kunde finna ett verspar som detta vackert:
Bland trän är cedern stolt, bland fåglar örnen ljungar,
Bland djur går lejon först och Sigurd Sven bland kungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
