Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonhundrasextiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pris var fingerat, och i verkligheten betalades blott 50,000.
Överskottet togo medlemmarna av sekreta utskottet, borgmästar
Sundblad, kyrkoherden Wijkman m. fl., som genomdrivit utskottets beslut.
Riksdagsmännen förstodo ock att direkt och öppet se sig till godo
av statsmedel, och aptiten stegrades från riksdag till riksdag.
1743 var lantmarskalkens arvode 20,000 daler smt, höjdes 1747
till 40,000, 1756 till 72,000 och 1762 till 120,000. Under samma
tid steg arvodet för talmännen i präste- och borgarstånden från
2,000 till 60,000, för bondeståndets talman från 1,000 till 30,000.
De framstående partimedlemmarna hugnades frikostigt med
pensioner, tjänster och gratifikationer, och även oppositionen blev ej
alldeles lottlös. Ett exempel är karakteristiskt. Gustaf Reuterholm,
som var mössa, inlämnade till 1762 års riksdag ett memorial, i
vilket han framdrog åtskilliga missförhållanden i riksbankens
styrelse. Innan memorialet offentliggjordes, vände sig emellertid
lantmarskalken och bankodeputationens ordförande till honom och bådo
honom återtaga det. Reuterholm gick in på detta mot det, att
han fick fullmakt och lön som bankokommissarie.
Bankodeputationen, som nu fick taga del av memorialet, förklarade, att
deputationen upptog det »med det fullkomliga förakt, som förtal alltid
hos oförfärade sinnen uppväcker», men egendomligt nog slutade
protokollet därmed, att man likväl »fann för gott att på något sätt
gratifiera baron Reuterholm». Deputationen fogade sig således i
villkoret, men »på det banken icke måtte med penningar köpa sig
sin egen skada och få inom sina murar en betjänt, som vore mot
verket vidrigt sinnad», så skulle Reuterholm »genast och allt
framgent få tjänstledighet». Reuterholm fick således en lön utan
tjänstgöringsskyldighet blott mot villkor att tiga. Över huvud medförde
partiets makt över riksbanken stora fördelar. Ett exempel kan
anföras: det sätt, på vilket man belönade åklagaren i processen
mot deltagarna i 1756 års revolutionsförsök, borgmästar Renhorn.
Han fick nämligen löfte om en fullmakt som kommissarie i
riksbanken med rätt till hela lönen i pension, när han så önskade.
I december 1761 — berättar Hallendorff — »under pågående
riksdag begärde Renhorn att efter samma riksdags slut få tillträda en
just ledig bankokommissariesyssla. Detta bifölls av
bankodeputationen, som tillika resolverade, att Renhorns fullmakt skulle
antedateras till den dag (d. 11 mars 1761), då vikarie å platsen
förordnats. Som expeditionen innehölls till riksdagens slut, kunde
Renhorn kvarstå i sitt borgmästarämbete och sålunda njuta lön på
två håll. Innan riksdagen ännu åtskilts — och alltså innan
Renhorn faktiskt tillträtt bankokommissariesysslan — begärde han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
