Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjuttonhundrasextiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maj 1762 avsked från densamma med hela lönen i pension». Detta
bifölls, och likaså antog man till hans efterträdare en kamrer
Schagerström, som Renhorn rekommenderat och som naturligtvis
fått betala honom för tjänsteackordet. Renhorn gjorde således en
lysande affär. Andra sätt att utnyttja riksbanken funnos också. I
början av 1762 beslöt sekreta utskottet att med anledning av krisen
stänga banken för utlåning, men icke dess mindre beviljades
sedermera betydande lån till hattarna Fersen, Kierman, Lefebure m. fl,,
»vilka — säger Malmström — »likväl såsom ledamöter av sekreta
utskottet eller bankofullmäktige väl kände både utlåningsförbudet
och dess nödvändighet».
Börskriserna.
Den politiska moralen var således fullständigt undergrävd. Men även den
ekonomiska. Till en del berodde detta på regeringens finanspolitik, men även
på förhållanden, över vilka denna icke hade någon makt, kopparprisets
fallande, utländska börskriser o. s. v. 1760-talet blev därför en period av ständiga
penningkriser med då för tiden oerhörda kursfluktuationer. Dessa hade i
någon mån börjat redan 1738 samt ytterligare stegrats under det olyckliga
ryska kriget och den i samband därmed stående ökningen av sedelstocken.
I början var inflationen dock jämförelsevis lindrig. 1736 var kursen för rdr.
hamburgerbanko 35.7 mark, 1740 hade den stigit till 37.1, 1743 till 44 1/4,
1744 till 45 3/4 och 1747 till 47, d. v. s. valutan hade sjunkit till nära
tre fjärdedelar av namnvärdet. De utelöpande sedlarna voro då 8 1/2 miljon
daler smt, varemot svarade en kopparkassa på blott 500,000 daler smt.[1]
Följden blev, att man måste inställa inlösningen av sedlar, och i stället för
metallvaluta fick man således en ren pappersvaluta. För att emellertid hindra
inflationens fortgång och reglera kursen i förmånlig riktning inrättade man
1747 ett »växelkontor», d. v. s, man ingick kontrakt med ett i detta syfte
bildat konsortium av finansmän, som mot en viss ersättning förbundo sig att
upprätthålla en bestämd kurs. Till en början fungerade kontoret efter önskan,
och kursen sjönk — 1753 nästan till 1740 års. Det var dock endast en tillfällig
ljusning, och 1756 började åter en våldsam ökning: 1758 var kursen på
Hamburg 55 mark och i oktober 1762 hade den, visserligen blott för en kort tid,
stigit till 108 mark, d. v. s. sedeln hade fallit till en tredjedel av namnvärdet.
1763 inträffade därför en stark handelskris, som blev den förnämsta orsaken
till hattregeringens fall vid den följande riksdagen. Förbittringen inom landet
vände sig huvudsakligen mot grosshandlaren och borgmästaren Gustaf
Kierman, som varit den ledande inom de olika växelkontor, som efterträtt
varandra. 1765 anklagades han, och man yrkade, att han och hans medassocierade
till staten skulle återbära icke mindre än 61 tunnor guld, som de olagligen
inhöstat. Detta var säkerligen alldeles för mycket, men de anklagade
medgåvo själva, att de under åren 1755—1764 haft en vinst på 13 tunnor guld
och erbjödo sig slutligen att betala 40 tunnor guld, som även uttogos. Det
[1] Myntfoten var den i handel genom sin vikt fullkomligt ohanterliga kopparn. Denna
ohanterlighet gjorde emellertid, att man jämförelsevis sällan framställde några krav på
inlösen. Den svenska speciedalern (4 kronor) beräknades officiellt till 3 daler smt.
= 9 daler kpt. = 36 mark kpt. En specie ansågs ungefär motsvara en rdr.
hamburgerbanko. En tunna guld var 100,000 daler smt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0669.html
