Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gå, tänd och dela än en lusta,
Som naturen ger liv,
Gråt icke mer, håll upp att pusta
Och lycklig bliv.
Bellman som Stockholmsskildrare.
Epistlarnas gestalter äro de första människorna i vår litteratur
och omedvetet grep detta samtiden. Särskilt populär tyckes
Mowitz hava blivit. Hans soliga humor passade ju också bättre
för tiden än Fredmans djupare och mera dystra. De övriga
gestalterna äro blott skizzerade. Bredström, Berg, Bergström,
Schwalbe, Jergen Puckel m. fl. äro blott till för att giva den
Stockholmska lokalfärgen, och denna lokalfärg är för Bellman nästan
huvudsaken. Birger Jarl — säger Levertin — »grundlade Stockholm,
men Bellman upptäckte staden. Det var hans värld, genom vilken
han ständigt seglade på äventyr och där de tusende källarna och
krogarna med de sällsamma namnen och skyltarna, strödda från
tull till tull, voro de vinkande hamnplatserna.» Särskilt när det
gällde huvudstaden, hade Bellman en observationsförmåga, som
erinrar om Linnés, och den tendens till en realistisk skildring, som
genomgår det till synes så rationalistiskt inriktade århundradet,
kommer aldrig starkare fram hos någon av 1700-talets författare.
Såsom skald erinrar han här slående om det föregående århundradets
stora holländska genremålare, Teniers, Jan Steen, Brouwer, och
såsom de väljer han helst ämnen, som giva oss det lägre
folklivet i dess mest karakteristiska former — ett slagsmål, ett kroggräl,
en begravning inom underklassen, en bal, ett supgille o. s. v. I
själva verket voro dessa genretavlor de ursprungliga dikterna, som
sedan infogades i Fredmansvärlden, och dessa Stockholmsbilder stå
i hans dikt fullkomligt levande framför oss. Vi behöva blott erinra
oss eldsvådan i Kolmätargränd. Elden har kommit lös i ett uselt
ruckel. Jeppe, väktaren i utsiktstornet på Brunkeberg, tutar i sin
lur, kyrkklockorna börja klämta, trumman går i staden till tecken,
att elden är lös, gardeskarlarna, som då gjorde tjänst som brandkår,
marschera upp, pumparna sättas i rörelse och sprutan brakar lös.
Kolmätargränden ligger »smal och smutsig, full av grus»,
rådhustaket skymtar fram vid dess ena ända, och mitt emot, över
husgavlarna vid Västerlånggatan, blänker S. Niklas torn som rött guld
i den mörka natten. Låsen äro brutna, hundarna tjuta, en yrvaken
tupp börjar gala, rutorna äro spräckta, och ur ett av hålen tittar
en gulbrun katt fram. På en hövålm slåss två käringar, en kärra
full med drank står med skalmarna mot en vägg, i en sönderslagen
hornlykta röker en utbrunnen dank, och nedanför i rännstenen sover
en dödfull gesäll. Detta är ju en rent holländsk tavla. Men med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0719.html
