Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Skolor och universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härmed förenade han en saltad kvickhet och sade ofta grymma
epigrammer. Slutligen kom han oss att skratta, så att vi fingo
tårar i ögonen.» Ryktet om denna disputation spred sig hastigt
till huvudstaden, och till en vän skrev presidentsekreteraren Ulric
Franc: »Här talas nu i sällskaperna nästan endast om herr Thorild,
dess kunskaper, dess talegåva, dess fintlighet, dess ovanliga
kvickhet, dess goda ton, dess eldiga ögon». Konungen var överförtjust,
och Franc berättar, att han »i tre timmar med utsträckt hals i en
och samma ställning lånat till honom den allra nogaste
uppmärksamhet». Efter disputationen lät han genom Armfelt antyda,
att han önskade att göra något för ett dylikt snille. Denna
disputation, till vilken jag sedan får tillfälle att återkomma, ger oss
således in nuce den gustavianska tidens uppfattning av vetenskapen
och universiteten. Var universitetsmannen spirituell, även om han
var aldrig så ytlig, beundrade man honom, varom icke betraktade
man honom såsom en lärd »pedant».
Gustav III och universiteten.
Redan såsom kronprins hade Gustav III 1764 valts till
universitetets kansler och visade till en början ett stort intresse för dess
angelägenheter. Men trots sin intelligens kunde han aldrig inse
den allvarliga och solida vetenskapens betydelse. Hans bildning
var en ytlig fransk salongsbildning, och över huvud — säger
Annerstedt — »har han icke haft något sinne för den verkliga lärdomen
eller uppmärksammat den, därest icke dess bärare råkade göra sig
ett stort namn eller han hos honom uppdagade kvickhet och en
ovanlig genialitet. Lärdomen syntes honom helt naturligt tråkig,
men tråkigheten var i hans ögon ett av de största felen hos en
människa. Skulle man tala om någon viss riktning, i vilken han
skulle önskat se universitetet utveckla sig, skulle det väl varit den
att se detsamma avkläda sig så mycket som möjligt den äldre
trånga prägeln av en på klassiska studier byggd högskola för att
träda i en starkare beröring med de moderna riktningarna inom
vitterhet och konst.» En huvudbrist hos professorerna var i hans
ögon, att de flesta av dem ej voro förtrogna med det franska
språket. »Jag skall säga er» — yttrade han till Lindblom — »en
brist, som jag dagligen märker här vid universitetet: professorerna
kunna icke riktigt det franska språket, icke ens till uttalet. Jag
vill ha en man hit, som jämte behöriga insikter även kunde detta
språk och att ungdomen finge av honom höra dess riktiga skick.
Jag hör professorerna understundom i sina lektioner citera franska
passager, så att jag knappt vet, vad språk de tala.» Lindblom själv
hade för sin karriär väsentligen att tacka sitt vackra utseende, sina
umgängestalanger och sin färdighet i franska. Hans bror Gabriel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0060.html
