Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skolor och universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Corylander och Sommelius. Genom ett kanslersbrev av 1753 ålades
den förre en dylik föreläsningsskyldighet, enär historia litteraria
»är en ganska nödig vetenskap för ankommande studenter,
varigenom de icke allenast få kunskap om böcker och deras invärtes
värde, utan ock snille att utvälja de böcker, som till deras vitæ
genus fordras». Någon estetisk innebörd hade ämnet således icke,
utan var, som sagt, snarast en biblioteksdemonstration. Ungefär
detsamma var förhållandet i Uppsala, ehuru man där tyckes hava varit
mindre intresserad för saken; vid ett tillfälle förklarade
konsistorium, att offentliga föreläsningar i ämnet voro överflödiga. Men så
blev Jakob Fredrik Neikter 1783 bibliotekarie, och med honom
hade man fått en man med en utpräglat modern läggning samt
vittra intressen och bildning. I brev till Creutz, som då var kansler,
undanbad han sig bestämt skyldigheten att föreläsa lärdomshistoria;
det översteg hans krafter, och i stället borde varje professor
föreläsa sin vetenskaps historia. Däremot ville han behandla
»historien av vitterheten och dess grundregler (l’histoire et la théorie
des belles lettres)». Detta var ju alldeles i Gustav III:s och Creutz’
smak, och 1785 avgav kansleren ett förslag, som är ganska
karakteristiskt för tiden och som av Kungl. Maj:t godkändes. Ungdomen
hade dittills förgäves sökt handledning i senare tiders vitterhet hos
professorn i poesi (d. v. s. latin), och Creutz ville därför ålägga
bibliotekarien Neikter »att vid varje biblioteksöppning hålla en
offentlig föreläsning i vitterheten samt därvid underrätta åhörarna
om de öden, som vitterheten undergått, om de folkslags särskilda
smak, som densamma idkat, om de regler, som böra iakttagas vid
ett vitterhetsarbetes författande, nämligen sådana, som äro grundade
i människans och ämnets natur, men icke i granskares kapriser,
vidare att göra ungdomen bekant med författare av vitterhetsarbeten,
som på deras språk redan anses för klassiska auktorer, samt
därvid förnämligast ihågkomma de nu levande språken». För övrigt
skulle han giva anvisning på sådana vitterhetsstycken, som kunde
tagas till mönster.
Ämnesomfattningen var, som man finner, tämligen stor samt
inbegrep utom estetik och litteraturhistoria även konsthistoria
och antikviteter. Neikter föreläste verkligen i alla dessa ämnen,
offentligen i poesiens teori och historia, enskilt i konsthistoria och
arkeologi, och även Aurivillius, som 1787 blev hans efterträdare,
fortsatte på samma sätt. Men denna förening av fyra ämnen med
den maktpåliggande platsen som chef för rikets största bibliotek
var naturligtvis orimlig och upphörde även vid Aurivillius’ död
1829, särskilt som man — karakteristiskt för 1700-talet — ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
