Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akademierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankomsterna tog man upp språkfrågan, men som vanligt fastnade man
i en diskussion om den olycksaliga stavningen. Skulle man skriva
at eller att, up eller upp? Vidare var vårt språk visserligen i flera
fall rikt och hade ord, som andra tungomål saknade, såsom nännas,
lagom, öm etc., men å den andra sidan ägde det icke
motsvarigheter till vissa ord i främmande språk t. ex. végéter, concentrer,
dépendance, candeur, som därför måste lånas. Svårigheterna voro
således mycket stora. Drottningen föreslog då, att man skulle
»liksom fransyska akademien utarbeta en dictionnaire, som Hennes
Majestät trodde inom så mycket kortare tid kunna hinna
fullbordas, som flera av ledamöterna förmodligen ville fördela
arbetet sig emellan». Scheffer tyckte visserligen detta förslag vara
förträffligt, men hemställde, om man icke till en början skulle låta
»utgå ett vecko- eller månadsark och däruti ej allenast uppgiva de
skrivlagar, som antingen efter allmänt bruk eller på etymologiska
grunder prövas vara de rättaste, utan ock med en anständig kritik
skärskåda såväl skrivarten som meningar och tankar i de hos oss
tid efter annan utkommande skrifter». Detta blev också akademiens
beslut, och det uppdrogs åt Ihre och Botin att inkomma med ett
förslag till dylika »skrivlagar». Ihre trodde emellertid, att det vore
bäst att avgöra saken, icke genom några regler, utan genom exempel,
så »att man granskar och stadgar alla de ordens skrivsätt, varuti
allmänheten är skiljaktig». Till något resultat kom man likväl icke,
och redan i början av 1776 »prövades nödigt att låta våra
ortografiska skiljaktigheter tills vidare vila». Därmed var språkfrågan
för denna gång ur världen — dock blott för att kort därefter
upptagas av Svenska akademien.
Inom historien räknade akademien landets utan gensägelse främste
forskare såsom medlemmar: Lagerbring, Botin och Schönberg.
Lagerbring var dock endast till namnet ledamot, och även
Schönberg var inom akademien overksam. Dess flitigare var Botin, och
hans yttrande om de prisskrifter, som behandlade historiska ämnen,
äro rent förträffliga och visa, att historien redan nu fått en strängt
kritisk metod. I bibliotekarien Birger Frondin hade man dessutom
sökt skaffa sig en vitterhetens hävdatecknare, vilken tog sitt inträde
med ett Tal om orsakerna til vetenskapernas och vitterhetens
åtskilliga öden under de större tidehvarf i verlden och i synnerhet
til deras lyckliga upkomst och tilväxt i nyare tider.
Även vältaligheten var enligt tidens krav väl företrädd av
statsmän som Scheffer och Höpken, och åtminstone den senare hade
här ovanligt sunda åsikter. »Äreminnena över akademiens framlidne
ledamöter böra icke» — yttrade han — »författas såsom en discours,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
