Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tidigare gustavianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresse, som det visar oss, att den gustavianska tiden i samband med
den exotiska rörelsen, särskilt Ossiansförtjusningen inom utlandets
litteratur, fått sin uppmärksamhet riktad på den fornnordiska
diktningen, och såsom Blanck funnit, är det från Percy, som Adlerbeth
fått uppslaget. Hans översättning trycktes först 1790 i
Stockholms-Posten, och av några då bifogade anmärkningar märker man, hur
starkt Montesquieu och Rousseau påverkat hans uppfattning. Då
han talar om de isländska dikterna yttrar han: »Jag medgiver gärna,
att ett grovt och ohyfsat tidevarv i många av dem röjes. Konst
och prydnad visa sig där sällan, men naturens starka och djärva
drag ofta nog.» Detta är ju Rousseau! I fortsättningen skriver han:
»En anmärkning tillåtes mig ännu tillägga. Den är, att Liksången
ej allenast röjer det poetiska utkast, den målande livlighet, som
fordras till de kväden, greker och romare gåvo namn av ode, utan
ock, att Eyvindr på ett sinnrikt och honom ensamt förbehållet sätt
alldeles undvikit att i sin sång nämna konungens död.» Man finner
härav, att Adlerbeth liksom exotismens andra anhängare vill
sammanställa fornnordisk och forngrekisk poesi. Det fornnordiska kvädet
blir under hans hand ett grekiskt ode, ehuru visserligen i modern
dräkt. Eyvinds drapa har, för att citera Blanck, »i
alexandrindräkten blivit ett regelrätt ode utan spår av originalets barbariskt
konstrika stil med alla dess hårdheter». Trots detta var det dock
en ny insats, som Adlerbeth därigenom gjorde, och romantikerna
kunde med en viss rätt betrakta honom såsom en förelöpare till
1800-talets »göter».
Märkvärdigt nog visar han sig däremot i sina egna dikter mycket
litet modern. Någon poetisk natur var han icke, utan, som sagt,
en lärd och en stor hedersman, om än något »tilltäppt». Han hade
börjat såsom Gyllenborgs lärjunge, och i själva verket förblev han
en »Gyllenborgare» under hela sitt återstående liv. Det är
»dygden», han oftast besjunger, den mantel, han helst axlar, är stoikerns,
och han är framför allt moralist. Skald var han däremot i grunden
icke, och Warburg anmärker med rätta, att hans diktning snarast
förefaller såsom ett »tilltag».
I själva verket är det knappt mer än i en enda dikt, som han
visar sig såsom poet. Det är i Grafskrift öfver en bonde, ty här
kommer den nitiske lantbrukaren och den gammaldags svenske
jorddrotten fram, och dikten har därför fått en klang både av
Gray’s Elegy och av Geijers Odalmannen — Adlerbeth var ju
också fader till det götiska förbundets stiftare. Må du — heter
det om den namnlöse bonden — vila i din moder jordens sköte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
