Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man vaken. Man yrade då av mattighet, nu av blodfullhet och
frosseri.» I en följande tes vänder Kellgren sig mera direkt mot de
galenskaper, för vilka förut redogjorts i kapitlet om mystiken: »Det
förargar oss, när vi höra, att så mycket klokt och hederligt folk
endast nöja sig med att skratta åt den stora mängd av bedragande
narrar, som överflöda i vårt tidevarv: guldmakare, swedenborgianer,
mesmerianer, somnambulister, andars framkallare, skattsökare,
nummerpunkterare, universaldroppmakare etc. etc. etc. Oss tyckes, att
dessa upptåg passera allt skämt och borde bemötas i följd därav.
Må dessa narrar tro för sig, vad dem lyster, men så snart de
försöka att utbreda satser, som förnedra människosläktet, som fördärva
själva källorna av allmänna förnuftet, då synes oss, att tid vore till
ett allvarsammare beivrande.» Teserna sluta med tvenne satser,
som hava en ganska genomskinlig adress: »Ordensceremonier voro
fordom ett medel att dölja kunskaper, som därunder förborgades,
nu att giva misstanke om kunskaper, som ej ägas». »Nämn oss en
stor ordensbror, som ej varit en liten människa».
Om dessa teser utbröt nu en våldsam tidningsfejd, och i
Stockholms-Posten intog Holmberg opartiskt även motsidans artiklar.
Medlemmarna av Pro sensu communi beskylldes för att vara ateister,
och — heter det — nämn oss en enda religionsföraktare, som icke
»befinnes en ömkansvärd människa; men jag kände ännu aldrig en
enda stor ordensbroder, som icke var en öm och välgörande man,
undergiven sin konung, trogen fäderneslandet». De båda riktningar,
som förut mer eller mindre öppet anfallit statskyrkan, stodo nu
såsom oförsonliga fiender mot varandra. Snarare vädjade bägge
till kyrkan, som emellertid till en början höll sig i bakgrunden.
Kampen mot upplysningen fördes nästan uteslutande av
swedenborgarna, och i april bildade även dessa ett fingerat sällskap såsom
en motsats till Pro sensu communi. Det nya sällskapet hette »Pro usu
rationis vero eller för det sanna och gagnande förnuftet». Så
fortgick striden med oförminskad häftighet till oktober, då
Stockholms-Posten innehöll en redogörelse för Pro sensu communis högtidsdag.
Vid denna hade priset i skaldekonsten tilldömts ett poem över det
uppgivna ämnet: Man äger ej snille för det man är galen. Och
därpå infördes såväl poemet som de kanske ännu mera dräpande
anmärkningarna till detta, vilka icke — som man en tid trodde
— voro författade av Rosenstein, utan liksom dikten flutit ur
Kellgrens penna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
