Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varken tragedien Drottning Blanka eller de tre heroiderna, som
tydligen skulle bliva något i samma stil som Romeo och Juliette.
Icke heller oratoriet Messias på Golgata blev skrivet. Däremot
utgav han två oratorier, Jerusalems förstöring (1788) och Messias i
Getsemane (i fullbordat skick 1791). Båda äro påfallande svaga.
Bilderna äro matta och hava ej samma färgrikedom som i Yttersta
domen, smaklösheter förekomma ganska talrikt, och endast i några
enstaka partier igenkänner man den forne Lidner. Men
anmärkningsvärd är den starkt religiösa inriktningen av hans sista
författarskap. I det nyss citerade företalet skriver han: »Jag vet ej, varför
skalden så sällan upphöjer sin röst till religionens pris. Är något
ämne värdigare snillet? Kan hjärtat finna ett rikare fält för att
uttrycka sina känslor, för att hänrycka och förädla? Vilka rörande
scener, men tillika vad styrka fordrar icke religionen?»
Lidners förfall.
Tyvärr var Lidner icke danad att bliva målsmannen för en ny
religiös väckelse. Hans biografi under de år, då han skrev sina
bästa dikter, lär oss också, varför hans skaparkraft så tidigt blev
bruten. På sommaren 1782 hade han från Paris återkommit till
Stockholm. Gustav III, som gjort så mycket för honom och vars
förhoppningar så grundligt gäckats, kände sig tydligen djupt sårad
och kunde icke förlåta honom. För en person med Lidners mycket
svaga ekonomiska begåvning var denna onåd detsamma som ren
misär. På egen hand var han ur stånd att reda sig, och för
verkligheten saknade han allt sinne. Huru han under dessa år kunnat
draga sig fram utan att svälta ihjäl, är därför ganska gåtfullt. 1783
började han att införa dikter i Lunds skandalblad, men i början
av nästa år upphörde tidningen, och Lunds honorar voro säkerligen
ytterst måttliga. 1784 fick han visserligen ett arv från en
morbroder, men detta tyckes hava varit mycket obetydligt. Mera
höstade han väl in på de prenumerationsavgifter, som han upptog
både på de arbeten, som han utgav, och på dem, som han endast
påtänkt. Men i det stora hela synes han hava varit hänvisad till
vigilans och tiggeri hos de gynnare, som ännu ej tröttnat på honom,
Björnarna blevo honom emellertid för svåra, och på sommaren 1784
nödgades han rymma från huvudstaden. Han slog sig då ned hos
en bonde i närheten av Norrköping, och därifrån skrev han ett
brev till en av sina hjälpare, en sekreterare Lychou. Det visar, att
han alltjämt hoppades att återvinna konungens gunst: »Jag ville på
något sätt förtjäna mig en svensk dräkt för att komma till
Gripsholm, då kungen ännu är där. Jag vet nog medel att få tala
med honom, då jag säger mig vilja presentera en plan till ett
sorgespel över Engelbrekt Engelbrektsson. Att så utan spekulation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0500.html
