Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som bröt vägen för rokokooperetten, var en då ännu nästan okänd
vitter ung dam, mademoiselle Malmstedt, som sedan under namn
av fru Lenngren skulle bliva en av vårt lands mest ryktbara
författare. 1776, den 19 juni, debuterade hon på Bollhusteatern med
en översättning av Marmontels Lucile, opéra comique, och härom
skriver Ehrensvärd i sin dagbok: »Jag lät om aftonen ge för första
gången ett nytt sorts svenskt spektakel, en opéra comique,
översatt ifrån fransyskan av en M:lle Malmstedt, en teologie adjunkts
dotter ifrån Uppsala. Pjäsen är Lucile av Marmontel och musiken
av den berömde Grétry. Jag tyckte, att de stora operor om
sommaren varken löna mödan att giva eller äro nöjsamma; man bör
ha korta spektakler, som ej ta bort mycket av den lyckliga
sommartiden. Sådana äro opéras comiques. Försöket lyckades. Aldrig
har någon pjäs blivit så mottagen; det tyckes, som om man hellre
ser människors äventyr än gudars.» Därmed hade opéra comique fått
hemortsrätt på den svenska teatern, och den mytologiska operan hade
fått en medtävlare. Det banbrytande stycket är dock i sig självt mindre
betydande, snarast en comédie larmoyante med ömhet, dygd och
översvallande ädla känslor, något i Diderots stil, och vida högre
står Marmontels Zemire och Azor, som uppfördes 1778, också i en
översättning av M:lle Malmstedt, vars vers här äger en grace, som
förut var okänd på svensk scen. Denna pjäs — heter det i
Stockholms-Posten — »har framför alla våra övriga operor vunnit
allmänhetens tycke och lär näppeligen komma att spelas utan trängsel
av spektatörer». Denna popularitet är karakteristisk och vittnar om
den underströmning av romantik, som fanns hos
upplysningstidevarvet. Zemire och Azor är nämligen ett sagospel och således en
förelöpare till Fågel Blå och Lycksalighetens ö. Ämnet är, vad
beträffar själva motivet, hämtat från en gammal fransk folksaga, La
belle et la bête, och denna återges här med rokokons älskvärda
fantasi. Genom ett trolleri föres Sander, en persisk köpman, till
ett förhäxat slott. Där bryter han en blomma för att skänka sin
dotter Zemire, men i detsamma uppenbarar sig slottets ägare, Azor,
en hemsk gestalt, ett mellanting mellan människa och djur, och
honom måste Sander lova, att han skall sända honom Zemire. På
ett moln såsom vagn föres han tillbaka till sitt hem, och på samma
underbara sätt förflyttas Zemire till Azors palats. Hon förfäras först
av hans frånstötande yttre, men tjusas samtidigt av hans milda,
behagliga stämma:
Ett språk, så milt och ömt,
En röst så täck, kan den med vildhet sig förena?
Nej, någon ilsken makt hans rätta skick förgömt
Och honom grymt till denna skepnad dömt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
