Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår litteratur. Uppslaget hade kommit trån Bernardin de
Saint-Pierres bekanta berättelse Paul et Virginie, och ungefär samtidigt
med Franzéns Fannysånger skrev Tegnér inledningsromansen till
Frithiofs saga, Frithiof och Ingeborg, där den franska förebilden
är alldeles omisskännelig; samma ungdomliga par återfinnes ock
hos Franzén: Edwin och Fanny. Huruvida han verkligen lyckats
att giva oss barndomens poesi, kan dock diskuteras. Franzén synes
väl mer än de flesta andra hava varit danad att bliva en barnens
skald, ty knappt någon annan svensk diktare har ägt hans naiva
barnasinne. Men i Fannysångerna blir naiviteten ofta affekterad, allt för
»ljuf», och sentimentaliteten är vår tid för stark. Dylika himmelska
väsen äro de unga flickorna i verkligheten dock icke. Fanny är
för mycket eterisk och för litet jordisk. Redan här nere är hon
en liten ängel, som trår till sitt himmelska hem, och innan hon
mognat till kvinna, dör hon av lungsot. Detta ger hela cykeln en
atmosfär av andligt sjukrum. Därtill kommer en annan svaghet.
Selma hade dock från början haft något jordiskt underlag. Fanny
har det icke, är en ren fantasiskapelse, stundom en allegori — av
vad kan vara ovisst, men väl av den överjordiska kärleken — och
detta kastar en skugga av overklighet över hela cykeln.
Dessa dikter, genom vilka Franzén blev en svensk motsvarighet
till Lamartine, voro emellertid hans sista insats av någon
betydenhet. 1824 flyttade han till Stockholm såsom kyrkoherde i Klara,
och samtidigt blev han efter Rosenstein Svenska akademiens
sekreterare. Tio år senare steg han till biskop i Härnösand, och såsom
sådan avled han 1847 — ett halvt århundrade efter det att han
mottagit priset för Sången öfver Creutz och den siste av dem, som
ännu med en viss rätt kunde räknas till de gustavianska skalderna.
 |
| Titelvignett ur Polymnia eller skaldestycken af särskilte författare. 1807. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
