Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intrigant. Järta — ett bland de bästa huvuden, vi haft här i landet,
och absolut hederlig — var omöjlig som ledare; han tålde ej den
minsta motsägelse och var en utpräglad egocentriker, som refererade
allt på sig själv och aldrig kunde offra ens ett hugskott till fördel
för fäderneslandet. Adlercreutz och Skjöldebrand voro hederliga
huggvärjor utan någon begåvning som statsmän. Sveriges räddning blev
därför den kraftfulle och snillrike franske marskalk, som redan 1810
fattade statsrodret i sin hand. Han skulle vara bunden av den
konstitution, som 1809 års män skapat! Och här visade det sig mycket
snart, huru föga en konstitution i själva verket betyder. Det är
praxis och personligheternas större eller mindre kraft, som bestämmer
kursen.
Det är en omtvistad fråga, vem som äger den största förtjänsten av 1809 års
grundlag — Anders af Håkansson eller Järta. Vad som däremot obestridligen
är Järtas arbete är Konstitutionsutskottets memorial med öfverlämnande af förslag
till regeringsform den 2 juni 1809, och här framläggas, klart och tydligt, de
allmänna principer, som ligga bakom. Det var åt Montesquieus
maktfördelningslära — 1700-talets konstitutionella frihetskodex — som den nya grundlagen skulle
giva ett uttryck: »Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom
bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra;
en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till
motstånd; en domaremakt, självständig under lagarna, men ej självhärskande över
dem.» På dessas ömsesidiga motvikt skulle statsförfattningen vila, och man skulle
således undgå såväl en riksdagsstyrelse som ett monarkiskt envälde, mellan vilka
poler Sverige nyss förut oscillerat: »Makten att styra tillkommer, efter utskottets
förslag, odelad konungen, men hans beslut kunna icke förhastat fattas, icke
bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd av dolda personer utan
ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas av ett offentligt statsråd, vars
ledamöter, ställda under ansvarighet icke blott för deras yttrade rådslag utan även
för deras tystnad, då de bort råda, måste själva sorgfälligt söka upplysningar för
att bevara sitt liv, sin välfärd och sin heder.» I verkligheten blev det alls icke
så. Karl Johan var van att kommendera en armé, van också vid Napoleons sätt
att regera; de svenska ämbetsmännen voro vana att lyda, och följden blev, att
Karl Johan faktiskt blev mera enväldig än både Gustav III och Gustav Adolf,
vilka icke ägt den starka personlighetens makt att genomdriva sin vilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
