Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han redan i England tillegnat sig romantikens uppfattning av den store
dramatikerns konst. Vid återkomsten började han ock en översättning av Macbeth,
som kom ut 1813 och är det första Shaksperedramat i svenskt tryck. Den andre
engelske författare, av vilken han under Englandsresan tagit intryck, var Ossian,
som ännu var publikens förtjusning, och som vi strax skola se fick denna
Ossianpoesi en icke ringa betydelse för Geijers första götiska diktning.
Geijer och Oehlenschläger.
För denna hade likväl två danska författare betytt mest, Grundtvig
och Oehlenschläger, och det är framför allt Oehlenschlägers goticism,
som bestämt och givit färg åt Geijers. Överhuvud tyckes
Oehlenschläger hava varit mycket populär inom förbundet. 1811 utgav en
av de första göterna, Johan Dillner, en översättning av Axel och
Valborg, som han även uppläste i förbundet, och en annan
förbundsbröder, Ulf (Olof Erik Bergius), föredrog en översättning av
Palnatoke. Däremot är det tydligt, att då Geijer, lockad av
Adlerbeths goticism, kom att kasta sig på denna diktning, hade han en
ytterst ofullkomlig kännedom om den isländska litteraturen. Det
götiska förbundets huvudkodex, nästan dess bibel, tyckes Biörners
Kämpadater hava varit; vidare hade man Verelius’, Peringskiölds och
Göranssons förut omtalade editioner och översättningar samt Nyerups
Edda, som Adlerbeth just då började att överflytta till svenska. Men
då Geijer skrev sina första dikter, var han alldeles nybörjare i
isländska, och vi skola alltid komma ihåg, att den språkkunskap, göterna
förvärvade sig, fingo de skaffa sig på egen hand. Deras enda
filologiska hjälpreda var Rasks Vejledning til det islandske eller gamle
nordiske Sprog (1811), och detta arbete fick Geijer, först sedan de
tidigaste Idunadikterna redan voro skrivna. Goticismens vetenskapliga
grundval var således så svag som möjligt. I en not till den troligen
först skrivna dikten, Den siste kämpen, erkände Geijer själv
oförbehållsamt sin bristfälliga filologiska utrustning:
»Detta och nästföljande stycke voro skrivna, innan ännu författaren hade någon
annan kunskap om den gamla nordiska poesiens versbyggnad än den ungefärliga,
som örat vid första läsningen ger. Denna versbyggnad har likväl sina lagar och
egenheter, som mig veterligen likväl ej en gång av någon översättare av de
gamla sångerna blivit iakttagna. Detta gäller också om de översättningar, som
längre fram förekomma i detta häfte, för vilka jag får utbedja mig kännares
överseende. De äro gjorda av en, som ännu är långt ifrån att vara mästare i det
gamla språket, och äga visserligen många brister, ehuru man sökt giva originalen
så troget som möjligt.»
Den fornnordiska vers, som Geijer skriver och som skall
föreställa fornyrdislag, saknar alliteration och är en fri vers med i regel
två höjningar — således ungefär densamma, som han läst i Verelius’
översättning av Hervararsagan. Oehlenschläger hade i Guldhornene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0540.html
