Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dall för 1832 ägnade Rydqvist hans översättning en entusiastisk, för-
stående och sakrik anmälan, i vilken han bl. a. citerade en engelsk
författares omdöme om serbernas folkdikter: »Man skulle kunna säga,
att en gnista av de gamla hellenernas snille och skönhetssinne löper
igenom deras ingivelser, men de bleka och melankoliska strålarna vittna
om ett mindre lyckligt klimat.» För sin del kan Rydqvist dock ej
instämma i det sista: »Utan att förlora det raska, djärva och förslagna,
som tillhör deras folklynne, hava de därjämte givit sin poesi en blid-
het, en finhet och ett behag, som erinrar om Anakreon.» Den lik-
het mellan serbisk och fornhellenisk, tyvärr blott i fragment känd
lyrik, som genast från början slog samtiden, synes mig omisskännlig
och beror måhända på mera än en tillfällighet. Sapphos och
Alkaios’ dikter voro ju blott en förädlad folklyrik, och att en
dylik folklyrik levat kvar först i det gamla Hellas och sedan
i det byzantinska riket samt påverkat de närboende serberna —
detta är icke någon orimlig hypotes. Enligt en annan hypotes skola
dessa visor, som ursprungligen lära vara dalmatisk renässanslyrik, ha
påverkats av den italienska humanistdiktningen och på denna väg av
antiken. Vare sig emellertid att detta släkttycke har någon historisk
grund eller beror på likartade förutsättningar, finnes det i varje fall,
och Sylwan har otvivelaktigt rätt, då han antager, »att den serbiska
folkvisans starka makt över och betydelse för Runeberg låg just uti
det, varigenom den skiljer sig från annan folklyrik eller den germanska
balladen». Intrycken från den serbiska folkvisan sammansmälte osökt
med hans studier i den grekiska lyriken.
De korta lyriska styckena hava samma osmyckade enkelhet, samma
plastiska form som de helleniska, de röja samma friska naturobserva-
tion, samma knapphet i uttrycket, samma behärskade känsla. De
sluta halvt epigrammatiskt, nästan såsom en gåta, vars upplösning
dock ligger nära, och de försmå alla utförda bilder. Det kan vara
nog att citera en av dessa »kvinnosånger» :
Då jag än var hemma hos min moder,
Gav hon mig rätt vackra råd att följa.
Första rådet: att rött vin ej dricka,
Andra: att ej bära gröna kransar.
Sista: att ej älska någon yngling.
Men jag arma tänker vid mig själv här:
Ges dock utan vin en fyllig kind ej,
Utan gröna kransar ingen glädje,
Ges dock utan yngling ingen kärlek.
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
