Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
punsch med skalden Nybom, förtrodde han mig, att det var han,
som den ena gången anfört tåget (vid fönsterinslagningen), varmed
avsikten blott varit att uttrycka studenternas opinion (ungefär 30 à
40 voro med av den sorten, som hurrat för republiken), vilket han
ansåg för deras rätt. Fönsterinslagningen gillade han ej, men visste,
att jag kunde betala de få rutorna. Jag svarade honom, att jag hade
ingenting emot opinionsyttringen, endast den skett öppet och vid
dagsljus. Vidare sade han mig, att han läst Tiden beständigt, men
ogillade varenda bokstav; lärorna voro avskyvärda, men det hindrade
honom ej att värdera och älska min personlighet. Slutligen erbjöd
han sig att skriva verser vid min död, vilket anbud jag tacksamt
mottog, med villkor att han ej tecknade en praktbild efter sin vana,
utan läte mina olater ock följa med. Till vederkänsla utfäste jag mig
att, i fall jag emot naturens ordning överlevde honom, skriva hans
nekrolog, men med villkor att få säga sanningen. »Nå, vad skulle
herr professorn säga?» Att herr Nybom bland den nyaste skolan
emottagit av naturen de största anlagen. »Det är också sant.» Men
ej gjort det bästa bruk därav. »Kanhända, men vidare.» Att herr
Nybom varit en smula rumiare och ej så litet heller. »Måtte väl
aldrig vara något fel, när man är ung och har livliga känslor.» —
Efter dessa épanchements du cœur skildes vi åt som de bästa vän-
ner, och Nybom var vid det tillfället spik nykter.»
Sitt originella löfte att skriva en begravningsdikt över Palmblad Nyboms
kom Nybom ej att hålla, ty då Palmblad avled (i september 1852), senare llv’
hade Nybom redan lämnat Uppsala. För att kunna existera hade
han nämligen kommit på en högst kuriös idé — att uppträda såsom
ett slags vandrande trubadur. Han for sålunda under två års tid,
från våren 1852 till hösten 1854, omkring till Sveriges flesta städer
och gav soaréer, vid vilka han deklamerade sina egna dikter och van-
ligen inledde sitt uppträdande med en hyllningsdikt till den ifråga-
varande staden. Över allt träffade han gamla Uppsalakamrater, och
sångarfärden blev därför ett triumftåg genom Sveriges bygder, vid
vilket det säkerligen pokulerades mycket grundligt. Ekonomiskt blev
resultatet också gott, och med ett insjunget kapital av mellan 5,000
och 6,000 kronor slog sig Nybom, efter att hava gästat än den ene,
än den andre vännen, i början av 1860-talet ned i Västerås hos redak-
tören av Westmanlands läns tidning, D. Olausson, hos vilken han
satte in sitt kapital och i vars tidning han då och då skrev. I Väs-
terås trivdes han förträffligt, hade där många vänner — bland andra
den gamle juvenalen och politikern Curry Treffenberg — och det såg
ut, som om hans levnadsafton skulle arta sig som en idyll: »Vet du
SI I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
