Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fritanken. Under sextio- och sjuttiotalen hade frisinnet i religiösa frågor bli-
vit långt större än tidigare. Rydbergs Bibelns lära om Kristus hade
först hos en större allmänhet väckt kritik mot den kyrkliga dogmati-
ken; Renans strax därefter utgivna Jesu liv, som genast översattes
till svenskan och allmänt lästes, verkade i samma riktning. På 1870-
talet spelade också Parkers unitarism, av vilken ju Strindberg starkt
påverkades, en betydande roll. Men problemen, som diskuterades,
lågo fortfarande inom kristendomens råmärken ; det är först åttiotalets
generation, som helt lösgör sig från denna. De brännande frågorna
för den samlade sig icke kring Kristi gudomliga eller mänskliga na-
tur, utan kring Guds existens och odödligheten. En del av de unga
acceptera en gud som en yttersta punkt i orsakskedjan; de radikalare
bekänna sig öppet till ateismen. Strindberg stod, som vi sett, rätt
länge på den förra ståndpunkten, men övergick i mitten av åttiotalet
till den senare. Då Bernhard Meijer i Geijerstams revy »1885» sökte
framställa den nya generationens världsåskådning stannade han vid
agnosticismen: »Mig förefaller det oförnuftigt att förneka tillvaron av
ett högsta väsende, så länge man tror på det organiska sammanhan-
get i universum och på lagbundenheten i utvecklingen. Men vad vi
bestämt förneka, det är gudomlighetens ingripande i denna utveck-
ling på annat sätt än naturlagarna ge vid handen. Vad vi bestämt
förneka, det är möjligheten att veta någonting om detta högsta
väsendes egenskaper.» Men i samma publikations följande årgång ger
Levertin uttryck åt en radikalare uppfattning: »Men å andra sidan, är
det icke nästan sorglustigt, att man ännu i år, det nådens år 1886,
på fullt allvar skall behöva försvara sig mot ateismen som mot en
nedsättande anklagelse. Står man då där isolerad med sitt tviveli1
Har då tidens högsta bildning och vetenskap icke avgivit något
votum i den eviga tvistefrågan? Ah jo, och det svaret är tydligt nog
i Mills, Littrés, Haeckels och Moleschotts tidevarv.» Det religiösa
avfallet var kanske den punkt i åttiotalisternas åskådning, som satte
den skarpaste gränsen mellan nytt och gammalt. I nästan alla de ut-
vecklingsskildringar, på vilka decenniets litteratur är så rik, omtalas den
brytning mellan föräldrar och barn eller mellan två älskande, som de
ungas förnekelse framkallar. Levertin skildrar i sin ovan citerade upp’
sats också fritänkeriets följder för familjeförhållandena: »Och dock är
det ju i grund och botten för de allra flesta något så fruktansvärt
djupt och allvarligt, detta, att frångå de läror, ens omgivning hyl-
lar .. . Det är, att allt framgent behöva frukta för något kallt och
främmande i ens käras blickar, att i sårbar överretning skönja en grä-
melsens eller det ovisa nitets gadd i de alldagligaste replikerna kring
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
