Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde den. Då hon på sommaren återkom till Hörby var hon full av
arbetslust och ägnade all sin tid åt författande. Vid denna tid sände hon bidrag till
tidningen Fyris i Uppsala, som var ett organ för de unga akademiska kretsarna,
och dess litteraturredaktör Frans von Scheele uppmuntrade henne varmt och
förstående och skaffade henne förläggare till novellsamlingen Från Skåne, som
utkom 1884 under författarnamnet Ernst Ahlgren och blev en stor framgång. Det
var i sättet att skriva en realistisk bok i den nya tidens anda, men den hade intet
utmanande över sig. Det bästa där utgjordes av folklivsskildringarna, men i den
funnos också svaga stycken, i vilka något av gottköpsromantiken från hennes äldre
alster levde kvar. Problemdiktning fanns där så gott som alls icke — endast i
En kris, där det denna tid så flitigt använda motivet: äkta mannen kyssande
tjänarinnan förekommer, tar hon upp skilsmässan, men låter berättelsen sluta med
att hustrun stannar för barnens skull.
Kort innan Från Skåne kom ut hade hon i Hörby, som dittills för henne
varit så tomt på verkliga människor, i stället för Quillfelt fått en annan vän som
för hennes följande liv fick en mycket stor betydelse: det var Axel Lundegård,
vars far en tid förut blivit kyrkoherde där. Lundegård var av hela sin själ den
nya tidens man, full av iver för allt det radikalaste och modernaste, som han
tillägnat sig under samvaron med det unga Sveriges författare i Stockholm. I
honom fick Ernst Ahlgren den vän hon längtat efter, för vilken hon kunde öppna
hela sitt hjärta, i synnerhet i de absolut oförbehållsamma brev hon sände honom,
då han var i Stockholm eller Köpenhamn. De läste och kritiserade varandras
manuskript och diskuterade tidens litteratur och brännande frågor, där de ofta
hade olika åsikter, då Ernst Ahlgren icke hade Lundegårds ungdomliga
benägenhet att utan vidare acceptera allt det ultramodernaste. För honom biktade hon
med passionerad självdissekeringslust och uppriktighet alla sina stämningar och
upplevelser. Det var ett kamratskap, som visserligen icke avlopp utan slitningar
och detta så mycket mindre som det i äkta åttiotalsanda var inställt på att vara
brutalt öppenhjärtigt och absolut fritt från allt som kunde kallas sentimentalitet
— man märker på Ernst Ahlgrens brev hur hon anstränger sig att hålla borta
varje fläkt av den erotik, som dock otvivelaktigt från hennes sida blandade sig i
förhållandet. Genom Lundegård fick Ernst Ahlgren nu också en känsla av att
indirekt leva med i de unga litterära kretsarna i Stockholm och Köpenhamn, där
han rörde sig.
Hennes nästa verk blev romanen Pengar (1885), också den en betydande
framgång, om ock kritiken, som på denna tid var vanligt, mer sysslade med
tendensen — äktenskapet utan kärlek och sedan skilsmässan — än med de rent litterära
kvaliteterna. Med den vann hon en plats i allra främsta ledet bland de unga författarna
utan att dock stöta de mer konservativa ifrån sig. Innan romanen ännu kommit ut
började hon i samarbete med Lundegård skriva ett skådespel, Final, som
byggde på en idé hon tidigare utfört i novellform — en åldrande hustru som
förtvivlat anstränger sig att spela ung för att bevara sin mans kärlek. Något
betydande verk blev det icke. Mycket där är tomt och dött, mycket är långsläpigt,
en förskingrande bankdirektör och en brutalt uppriktig medicinare med ett gott
hjärta äro framplockade ur tidens stående repertoar, men huvudpersonen,
förskingrarens fru, har liv, replikerna äro vanligen välformade, och stundom hör man,
särskilt i bekännelserna om ett självmord som icke blir av, något av Ernst
Ahlgrens personliga tonfall. Att skriva teaterstycken låg i luften — Ibsens,
Björnsons, Kiellands, Edvard Brandes’ framgångar lockade, fru Edgren-Leffler och fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
