Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller tidningsnotiser, till vilkas händelser han sedan söker en inre
motivering. Till en början är denna oftast rationell och klar, men
småningom lägger han mer och mer huvudvikten vid de primitiva,
vilda instinkterna. Man ser detta i en berättelse som Fadermord i
Kronofogdens berättelser. Ungefär vid denna samma tid finner man
liknande också hos andra författare som i Strindbergs En brottsling i
Skärkarlsliv och i Ernst Ahlgrens Förbrytarblod. Hos Geijerstam har
säkert inflytandet från Dostojevskij, som han mycket beundrade, spelat
en stor roll för denna vändning mot det mystiska och undermedvetna
i själen. Några av dessa folklivsberättelser som den redan nämnda
Fadermord och Förbrytare i första delen av Fattigt folk höra också
rent formellt genom sin fasta komposition och sin knappa stil till det
bästa han skrivit. Men hur durabla och aktningsvärda dessa
Geijerstams skildringar än äro, saknar man dock i dem något av den
personliga värme, som gör t. ex. Ernst Ahlgrens folklivsbilder till
verklig dikt.
Geijerstam och nittiotalet.
Ingen av åttiotalisterna var så fast i tron på naturalismens
program som Geijerstam. Ivrigare än någon annan hade han kämpat
för den, och dessutom fanns det i hans personlighet en böjelse för
doktrinarism och fanatism. Ännu efter det tecknen på en opposition
mot åttiotalet börjat framträda förblev han länge ståndaktig. Då
Levertin, medan Heidenstam och han höllo på med Pepitas bröllop,
till Geijerstam skrev några kritiska ord om vardagsskildringen i
litteraturen, svarade denne upprörd, att det var något man icke ens i
tankarna fick skämta med, ty vardagsliv var ens hustru, hem, barn
o. s. v. När Pepita sedan utkom med sitt angrepp på realismen
speciellt i den form den haft hos Geijerstam, kunde han, trots all den
hänsynsfullhet Levertin sökt visa honom personligen, dock aldrig
förlåta den forne vännen detta. Vid denna tid, då reaktionen mot
naturalismen begynte, synes han ha genomgått en period av litterärt
missmod; åren 1890 till 1895 äro för honom ganska improduktiva.
Säkerligen hade han en icke oberättigad känsla av att hans
författarskap icke ens av hans vänner uppskattades så som han hoppats. Då
han i slutet av åttiotalet började skriva obetydliga, för den stora
publiken avpassade lustspel, uttalade Lundegård för Ernst Ahlgren
sina farhågor, att han på detta sätt skulle »skriva bort sig», men
Ernst Ahlgren, som dock personligen höll mycket av Geijerstam,
svarade, att just sådant passade honom: han var alls icke, som han
själv ansåg, en grubblande, djupt anlagd natur med begåvning för
allvarlig psykologisk konst — »nu slarvar han som han slarvade
förr, men det passar bättre i en fars, ty när han slår upp ett av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0257.html
