Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina egna bullersamma skratt, så är det så naturligt, att allmänheten
ryckes med och stämmer in, om också det sagda blott är en
dussinrolighet».
Medusas huvud.
Då han 1895 framträdde med romanen Medusas huvud ville han
tydligen anställa en stor självuppgörelse, som på visst sätt skulle
fortsätta Erik Grane och visa, hur den forne åttiotalisten förändrats
och fördjupats. I ett förord till en senare upplaga skrev han
patetiskt om den: »Jag vet också, att när jag skrev den hade mörkret
ruvat över min själ så hårt och så länge, att denna bok var
nödvändig för att återgiva mig möjligheten att kunna leva. Den var
upplösningen på en andlig kris, den kris som jag måste genomgå för
att efter ungdomens splittring och stormar nå tillbaka till mig själv.»
Mot varandra ställas där två f. d. åttiotalsradikaler, av vilka den ene,
Sixten Ebeling, har övergivit idealen och funnit sig till rätta i
världen, medan den andre, Tore Gam, icke kunnat kompromissa med
verklighetens fordringar, utan utmattad sjunker ihop i sin fåfänga
kamp för idéerna. »Men det att vi se så mycket orätt, så mycket
lågt, att vi veta varje morgon allt smått som fyller världen, det
kallar jag för Medusas huvud», säger en ung poet. Det förklarar
bokens titel, och det skall också vara en förklaring till att Tore Gam
slutligen tar sitt liv. Vi äro långt från åttiotalsrealismens enkla, klara
syn på världen och livet. Det är nu de omedvetna och
hemlighetsfulla processerna i själslivet, som Geijerstam vill framhålla, all den
gåtfulla, ur rationell synpunkt oförklarliga antipati, som kan skilja två
vänner som Sixten Ebeling och Tore Gam, all den hemska, kramande
ångest, som utan någon förnuftig grund kan ansätta en människa.
Men någon verklig bild vare sig av åttiotalsandans upplösning eller
av två människoöden har Geijerstam nog icke med dessa medel
lyckats skapa. Allt blir grumligt, otydligt och suddigt.
Med denna vändning mot mystiken, som redan förebådats i några
av hans förbrytarberättelser, närmade sig Geijerstam en sida av
nittiotalet. Också han övergav naturalismens tro på det klara
orsakssammanhanget i själslivet. »Så länge har han grubblat över livsgåtan,
att han slutligen, för att ej förtvivla, funnit lösningen i det omedvetnas
eviga gåta», skrev Nils Erdmann om honom efter hans död. Men
denna mystik blev hos honom ganska gottköpsmässig. Han hade
varken den skarpa tanke eller den fina sensibilitet, som kunnat nå
fram till de stora djupen. Det låter åtskilligt affekterat, när han i
Medusas huvud om den blonda damens fråga: »Har det hänt något,
sedan vi träffades sist?» säger, att den genom hennes ögons uttryck
fick »ett egendomligt, jag vill nästan säga djupsinne». Och denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0258.html
