Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismen i Finland — K. A: tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den boströmska filosofien hade aldrig några anhängare av betydelse i Finland.
På 1840- och 1850-talen härskade tämligen obestritt den hegelska filosofien, vars
läror med skarpsinne och energi förkunnades av J. V. Snellman; det var också
På den hegelska historiefilosofiens grund denne byggde upp den teoretiska
motiveringen för sitt finska nationalitetsprogram, enligt vilket intet utrymme i Finland
fanns för det svenska språket. Under 1860-talet inträder emellertid en skillnad
mellan den teoretiska världsåskådningen hos den bildade finska och den bildade
svenska klassen i Finland. På finskt håll fasthåller man under intrycket av
Snellmans auktoritet i allmänhet ända till slutet av sjuttiotalet vid de hegelska lärorna,
medan dessa redan på sextiotalet förlora sin betydelse på svenskt håll. Den förste
företrädaren för den nya, mer realistiska filosofien var Wilhelm Bolin, en lärjunge
fill Feuerbach och till de engelska utvecklingsfilosoferna, som också gjort en
insats i idéutvecklingen i Sverige genom den uppsats om E. von Hartmanns
filosofi i Svensk Tidskrift, vilken väckte Strindbergs intresse för den tyske filosofen.
Då utvecklingsläran och den spencerska filosofien icke behövde störta något fast
murat idealistiskt system segrade de jämförelsevis lätt i Finland.
Men om än motsättningarna mellan generationerna icke tillspetsades lika
mycket som i Sverige så funnos de dock även här. För Estlander och hans
generation var det naturligt att tänka sig att litteraturen skulle utveckla sig vidare på
den grund Runeberg lagt. Men den yngre generationen längtade, även om den
icke var oförstående för Runebergs storhet, dock efter en europeisering i samma
anda, som den övriga Norden genomgick. Detta blev ett huvudmål för åttiotalets
centrala kulturbärargrupp. Dit hörde bl. a. målaren Albert Edelfelt, som genom
sina franska kulturförbindelser och vida kulturintressen spelade en betydande roll
även utanför måleriets område, experimentalpsykologen och kritikern Hjalmar
Neiglick (1860—1889), också han starkt franskt orienterad, som med sin lysande
begåvning blev naturalismens främste och mest konsekvente målsman i Finland,
romanisten och litteraturhistorikern Werner Söderhjelm (1859—1931), vars viktigaste
insats som kritiker tillhör nittiotalet och början av 1900-talet, och slutligen
skalden Tavaststjerna. Inom den finskspråkiga litteraturen framfördes de moderna
idéerna samtidigt med entusiasm och ofta radikal hänsynslöshet av en
författargrupp, vars främsta medlemmar voro Minna Canth och Juhani Aho.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
