Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Politisk
uppfatt-
ning.
mogna verk anställa uppgörelser med den. Taga de,
nog sker, upp bibliska motiv, är det de rent mänskliga
värdena i dem de söka fram men icke de särskilt reli-
religion har inga dogmer och inga intellektuella tros-
för att frälsa sig ur sin mindervärdighetskänsla och sitt skuldmedve-
tande. Men varken Renan eller Nietzsche blir dock en ledare för
nittiotalets generation i Sverige så som Ibsen, Brandes och Spencer
det Varit för åttiotalets. Det finnes icke längre någon gemensam for-
mel för världsförklaringen.
Lika litet som till de idealistiska filosofiska systemen återvände
man till kristendomen. Tidens omvändelser ute i världen ha visser-
ligen sin motsvarighet hos Strindberg och Ola Hansson, men icke hos
de egentliga nittiotalisterna. Heidenstam tar i sina ungdomsdikter —
Förnuftets gudinna, Ensamhetens tankar — bestämt avstånd från den,
Levertin likaså i De visa och de fåvitska jungfrurna. Frödings för-
tvivlade kamp för honom icke till kristendomen. Icke ens Selma
Lagerlöf, som otvivelaktigt står kristendomen närmast, ger i sina verk
uttryck åt någon positiv kristen tro. Men de bekämpa icke heller
kristendomen så som åttiotalets radikaler det gjort. Brytningen med
den ha de gjort undan i sin ungdom, och de ha icke något behov
av att i sina
som det ofta
och estetiska
giösa. Deras
satser, utan den ligger helt i deras individuellt skiftande känslor för
livets mystik och i deras längtan att nå bortom människoandens jor-
diska gränser, som stiger fram i dikter som Heidenstams Jairi dotter,
Karlfeldts Yttersta domen och Levertins Ithaka.
Också i politiska och sociala frågor bevarar detta decennium förbin-
delser med åttiotalet. Men de stå icke i förgrunden på samma sätt
som då. Man drömmer icke längre om att de sociala förbättringarna
skola omskapa världen och skänka människorna en ny glädje. Den
svenska politiken med sina tulldiskussioner och kompromissförslag 1
rösträttsfrågan kan varken väcka inspiration eller flammande indigna-
tion. Då den Bildtska ministären bildats i februari 1888 efter det
ärkebiskop Sundberg avböjt statsministerposten, skrev Levertin till
Edvard Brandes: »Eljes är här uppeifrån föga att berätta. Tullar och
reaktion — och den sista ej ens konsekvent, eggande, oppositions-
väckande, men varsam, sakta förslöande, fördärvande dyrbara år med
en ändlös rad små kompromisser. Nej, ärkebiskopen skulle ha blivit
statsminister med våra riktiga sädes- och själsprotektionister kring sig-
Då kunde väl också i detta slöa land några eldgnistor kommit fram,
men nu intet!» Nittiotalets författare bevarade dock i allmänhet
vänstersympatierna. Hos Ellen Key flammar det sociala frihetspato-
set verkligen starkt. Fröding skriver i Karlstadstidningen radikal jour-
276
■
il
■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
