Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.t«*»-* 1t
Kung Salomo och Morolf blev Levertins sista verk. Den 22
September 1906 dog han oväntat, sannolikt i följd av en dosis klor
syrat kali som han av misstag förtärt.
Som diktare var Levertin framför allt lyriker. Hans två första
diktsamlingar betecknade den romantiska känslans och diktionens
genombrott i lyriken efter naturalismens sakliga nykterhet. På tidens
yngre skalder utövade de ett mycket starkt, ibland överväldigande
intryck. Men i de två senare samlingarna sökte han sig från den
lidelsefullt subjektiva dikten till en vidare och större, där visserligen
känslogrunden var densamma, men där det intellektuella elementet
stärkts och uttrycket blivit mer behärskat och dämpat.
och ångest», och i själva verket ger den fullständigare än någon an-
nan av hans böcker bilden av honom, sådan han nu var i sin man-
doms mognad. Liksom så ofta förut har han också här tagit upp ett
litterärt motiv, den gamla från Orienten stammande sagan om Salomo
och hans narr Marcolphus, men berättelsen har blott en underordnad
betydelse för diktcykeln, och både Sulamith och Morolf ha till egent-
lig uppgift att ge anledning eller relief till Salomos lyriska känslo-
utbrott. Och Salomo är helt Levertin själv liksom de yppersta dik-
terna äro de, som omedelbarast uttrycka hans egna känslor. Sagan
och sångaren bygger på de stora grundmotsättningarna hos honom
— »själv är jag väster- och österland», Salomos ammas vävvisa tol-
kar med klang av Predikarens mörka vishet determinismen och pessi-
mismen i hans världsåskådning, Drömmen om mullen och vindarne
och Salomos middagshymn ge hans längtan efter befrielse från jagets
begränsning och uppgåendet i oändligheten innerligare, fylligare och
mer storslagna uttryck än han någonsin förr funnit. Plans stil har
också blivit mjukare, jämnare och mindre ansträngd än i den före-
gående diktsamlingen. Övertygelsen om livsödenas och världsalltets
eviga lagar välver sig hög och klar över Kung Salomo och Morolf
Ungdomens trånad efter de intensiva upplevelserna ligger bakom ho-
nom som ett fjärran minne, och i stället söker han nu åskådarens
och tänkarens ro:
Moln, som hasta, blad, som susa,
vilda vingslags himmelsflykt,
timmarna, som tunga brusa,
spegla vill jag, djupt och tryggt.
Endast spegla! Endast bjärta
bilders bländverk varde allt.
Intet störa skall mitt hjärta,
stilla, strålande och kallt. *
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
