Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ii-,
I
i i
i i
2
Oscar Levertin.
Fotografi av A. Blomberg.
Hans betydelse som kritiker är emellertid nästan lika stor som Levertins
hans betydelse som skald. Han är efter Atterbom den förste kritiker k"111’-
av stora mått Sverige ägt. Allt vad han som kritiker skrivit präglas
av hans brinnande kärlek till dikten och till kulturen i vidaste om-
fattning. Närmast var han väl
Georg Brandes’ lärjunge, men han
t°g också starka intryck av de fran-
ska mästare han hänfört beund-
rade, av Renan, av Sainte-Beuve
Och något kanske också av Taine.
Men hans kritik, både i inskränktare
toening och som litteraturhistorisk
skildring av större mått, får dock
en egen, individuell prägel. Han
ar mindre vetenskapsman i sträng
mening och mer skald också som
kritiker än de två sistnämnda.
Man ser i hans litteraturhistoriska
verk med vilken omsorg han sam-
far drag för den kulturhistoriska
miljön, men han gör det icke för
att som Taine visa personlighetens beroende av omgivningen utan för
att skapa en konkret atmosfär kring den. Och hans psykologi är mindre
’oträngande och hans linjer mindre skarpa än både Brandes’ och Sainte-
^euves. Han markerar icke som dessa gränslinjerna kring de person-
ligheter han skildrar, men han koncentrerar sin teckning kring det be-
tydelsefulla och värdefulla bos dem. Hans strålande skildringar av
bellman och Gustav III äro lysande exempel på hans konst. Och gärna
låter han sin fantasi dikta vidare från den utgångspunkt föremålen och
heras verk giva och sammanfattar sitt intryck av dem i egna prosapoem
°ver de tankar och känslor de väckt hos honom — så i avslutningarna
Pa essayerna över Lucretius, Creutz och Nietzsche. Denna samma
generositet präglar i huvudsak också hans dagskritik. Visserligen
v*ttnar denna ständigt om hans vördnad för det konstnärliga arbetet
°ch för den verkligt stora konsten, och sinnet för värdenas propor-
h°ner förlorar han icke, liksom han också, då han känner det som
en plikt att avvärja något som synes honom lågt, falskt eller oriktigt,
estämt säger ut sin mening som i fråga om Strindbergs senare dikt-
n’ng- Men i allmänhet var han framför allt glad, rörande glad, över
Varje ansats till verklig poesi han fann i de böcker han skrev om.
^cb har tiden också ibland givit honom orätt i hans förhoppningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
