Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalets realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pil
to
Pl
Icke blott med hänsyn till känslornas och tankarnas vidd utan även
rent kvantitativt är Bo Bergmans diktning knapp. Han debuterade
först 1903 med diktsamlingen Marionetterna, som sedan följts av dikt-
böckerna En människa (1908), Elden (1917), Livets ögon (1922) och
Trots allt (1931) samt av novellsamlingarna Drömmen (1904), Skeppet
(1915) och Min vän baronen (1926).
Han är i många avseenden en utmärkt novellist. Liksom Hjalmar
Söderberg fortsätter han traditionen från åttiotalets novelletter och
skisser, men liksom Söderberg ger han sina berättelser ett mer för-
tätat, kring en inre psykologisk kärna koncentrerat innehåll och en
större artistisk avslipning. Han har icke Söderbergs intellektuella
skärpa och spiritualitet, men han är vekare och känsligare. Bäst och
oftast skildrar också han svaga, ömtåliga, passiva, ensamma män-
niskor, som stå värnlösa mot det öde, som griper dem i deras stilla
alldagstillvaro, och detta öde är icke stort, väldigt och tragiskt utan
endast obarmhärtigt och grymt. Han är genomträngd av sekelslu-
tets illusionslösa pessimism. »Sannerligen, det finns en fruktansvärd
sak utom döden, och det är livet. Och det fruktansvärdaste i livet
är tanken. Men vi orka aldrig tänka länge, det är därför vi kunna
leva.» Det är den trista livsvisdom han bekänner i Mot slutet. Allt
är utan mål och mening. Bokhållaren Fabian Levis i Drömmen har
under långa år mödosamt sparat ihop ett litet kapital för att han en
gång skall kunna taga sig ledigt och pröva på en smula av livets lycka.
Så förälskar han sig i sin ungdomsälskades dotter och skänker sina
pengar åt henne för att hon skall utbilda sig till violinist i Paris-
Men det enda resultatet är att hon spårlöst försvinner i storstadens
mörka virvlar. Och när den trötte stationsinspektorn i Stationsin-
spektorn tar vård om sin sjuka dotter under ett av hennes epilep-
tiska anfall glömmer han för hennes skull att stanna tåget, som nu
krossas mot ett annat. Det finnes intet trots, intet uppror i Bo
Bergmans noveller, blott ett stilla, dämpat, resignerat tungsinne, fyllt
av medlidande med människorna.
Men framför allt är Bo Bergman lyriker. Både han och Hjalmar
Söderberg ha skildrat den förtjusning, med vilken de läste nittiotalets
och i synnerhet Levertins första diktsamlingar. Men ingendera av
dem har tagit starkare intryck av nittiotalslyriken. Bo Bergmans
verkliga mästare finnas på andra håll. Heine var hans första kärlek,
har Hjalmar Söderberg berättat om honom, och helt har Bo Bergman
aldrig förlorat tycket för dennes ironiska, misstänksamma gäckeri med
de stora känslorna. Attiotalsmästaren Ibsens förtätade lyrik har va-
rit en annan av hans stilistiska förebilder, och ännu i I gryningen 1
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
