Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling.
Inspirerad från dessa håll är väl ock synen i Mysteriet: »Ack våra
hjärtans kvinnor, — hur främmande de skrida som stela lustgudinnor !”
Och i Pingstnatt synes Österling själv direkt hänvisa på det prerafa6’
litiska skönhetsidealet: »Med den keltiskt fina munnen — har hon
lett i flydda timmar mot mig.» Den Genia han i Offerhymn tecknar
har åter något av det hårda, sfinxartat okänsliga dekadentkonstnärerna
gärna gåvo sina mystikfyllda kvinnohuvuden. För den litterära deka
dentstilen äro rätt typiska rader som: »i ljuv och giftig skönhet’
450
Jungfruligt dagas unga morgonglansen,
akaciors susning är som sång från sträng.
Vit böljar chrysanthème på daggvåt äng,
där blonda ungmor stilla tråda dansen.
Silhuett. Unga poeter.
Sthlm 1906.
som Sten Selander
konstnärerna: Klinger, vars An die Schönheit gav tidens skönhets-
längtan dess fylligaste uttryck — Ellen Key skrev om den: »Endast
den konstdyrkare, som sjunker ned i tillbedjan inför denne tillbed-
jande yngling, vet vad skönhet är» —, Böcklin och prerafaeliterna-
Titeln Harmoni i vitt på en av dikterna i Preludier är lånad fran
Whistler, och själva dikten har, som Selander anmärkt, något prera-
faelitiskt över sig:
delser. I medveten eller omedveten motsats till Böök tecknar Öster-
ling här den diktartyp, till vilken han själv uppenbarligen vid denna
tid ansåg sig höra: »Väl ha ensamhetens dunkelblå skuggor alltid varit
diktarhjärtats förtrogna, men aldrig ha de så tätt som nu fått lägra sig
kring dess inåtvända verksamhet. Eremitidealet
har fått sitt moderna berättigande i denna diktar-
typ, vars daning synes ha följt andra lagar än den
övriga kulturutvecklingen. Avvärjande sträcker
denna undantagsvarelse sina händer mot samtiden,
flyr dess tillnärmelseförsök och försakar dess loc-
kelser, ty endast det behöriga avståndet från värl-
den sätter honom i tillfälle att skapa sig en har-
monisk världsbild. Och endast de stunder har
han upphört att känna sig som hemlös främling 1
tiden, när han mitt i de livsmyllrande metropoler,
där han dock ofta nog nödgas leva, förmår upp’
fatta människosorlet som en tongång i hela den
allsmäktiga musik, som strömmar emot honom
från himmel och jord.» Men det var icke endast
diktarna, som påverkade Österling, utan också
säkert riktigt påpekat — de av tiden dyrkade
— ■*’ ’ ““.Ulm». i t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
