Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Från det rika Englands arbetsmarknader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Englands samtliga tygindustrier äro icke längre
männens, utan kvinnornas och barnens arbetsmarknad. I
bomulls-, ylle-, kamgarns- och linnefabrikerna arbetade 1875
507,013 kvinnor, 196,977 barn och ynglingar (alla flickor
under 13 år och gossar under 17 år) samt blott 227,526
fullvuxna män. Och ej nog med att männen i de flesta
tygindustrierna utgöra mindre än fjärdedelen, stundom mindre
än femtedelen af hela arbetsstyrkan — jämförelser mellan
1875 och 1850 visa för bomullsindustrin att det endast
var barnen, hvilkas antal, jämfört med hela styrkans,
tilltagit, under det männens och ynglingarnes och äfven
kvinnornas, ehuru minst, gått tillbaka. Man är i England
mycket enig om att detta kvinnans (och barnets) delvisa
eröfrande af arbetsmarknaden icke blott härjat lönarbetarens
familjelif, utan äfven på ett fördärfbringande sätt nedtryckt
arbetslönerna. Oberoende af alla mer eller mindre
vetenskapliga förklaringar är det nämligen ett sorgligt
sakförhållande att kvinnan tar mindre lön än mannen, äfven då
hon utför alldeles samma arbetsmängd — eller mer, t. ex.
då en lätt, smidig hand är af vikt. Det har i många
näringsgrenar visat sig att man, hustru och barn samfält äro
i stånd att förtjäna föga mer än mannen fordom förtjänade
ensam — undantag äro egentligen blott de industrier, i
hvilka männen genom gammal, fast organisation
(sammanslutning) förmått motstå lönernas sträfvan att sjunka. Att
kvinno- och barnarbetet kroppsligt nöter ut det engelska
arbetareståndet — trots fabrikslagstiftningen — kan vara
föga tvifvel underkastat. Det är ej utan sina anledningar
att just de engelska statistiska forskarne upptäckt och
odlat en ny gren af sin vetenskap, som de kalla
“klassdödlighetsstatistik“: de ha nämligen sett sig nödsakade
med afseende på dödligheten indela befolkningen i klasser
med minsta, mindre, större och största dödlighet — “klasser“,
som befunnits sammanfalla med de gamla bekanta: rik,
förmögen, bärgad och fattig. Det irländska statistiska
ämbetsvärkets hufvudman har delat Dublins befolkning (346,693
själar) i fem förmögenhetsklasser och med afseende på
dödligheten funnit (för 1886) att, då dödlighetsförhållandet
för hela staden i medeltal var 28,2 dödsfall på 1,000
invånare, förhållandet för den “oberoende“ klassen (30,129
personer) var blott 13,4 dödsfall på 1,000 invånare, för
“medelklassen“ (56,761 personer) 27,3 på 1,000, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
